x
Chris Isaak: Filadelfiakyrkan, Stockholm

Chris Isaak, Filadelfiakyrkan, Stockholm

Chris Isaak: Filadelfiakyrkan, Stockholm

Recenserad av Daniel Horn | GAFFA

Jag har alltid gillat Chris Isaak. Främst av tre orsaker: han har gjort "Wicked Game" som är en av världens bästa låtar, han är med i filmer av David Lynch och John Waters och för det tredje … ja hur kan man låta bli att gilla honom? Med en röst som kan mäta sig med Elvis eller Roy Orbison och en amerikansk helylleframtoning som gränsar till det parodiska (men samtidigt har något tvetydigt sexuellt över sig) är han oemotståndlig.

När han kommer till Stockholm är det tyvärr till Filadelfiakyrkans heliga boning – förvisso en fin lokal men inte särskilt rock'n'roll. Avsaknaden av ölförsäljning och reklamen för frikyrkan som sitter på väggarna ger mig obehagliga vibbar. Jag kan inte låta bli att börja tänka på vampyrhatarkyrkan i "True Blood" – kanske har de lurat in oss där bara för att sedan låsa in oss i källaren och döda oss?

Förband är hajpade Jonathan Johansson vars storslagna pop på svenska tyvärr inte kommer till sin rätt i sammanhanget. Han har den otacksamma uppgiften att försöka spela inför en publik som mycket hellre småpratar och letar efter sina sittplatser. Men han gör så gott han kan och det låter bra om än i någon avsaknad av energi.

När Chris Isaaks kompband äntrar scenen får ordet gubbighet plötsligt en helt ny dimension. Chris Isaak själv ser däremot välbevarad ut i vältränade armar och glittrig svart skjorta. Han skämtar och flirtar med publiken och går likt en klassisk Las Vegas-entertainer en runda i publiken samtidigt som han sjunger "Love Me Tender". Det är skamlöst publikfriande men samtidigt charmigt. Men om man hade väntat sig en magisk David Lynch-stämning blir man besviken. Ljudet är stundtals riktigt dåligt och låtarna ofta okänsligt och bredbent framförda.

När gitarristen dansar en dans som påminner om David Brent i "The Office" fnissar publiken förvisso – men tyvärr gör en överdos av trams och spex att det känns svårt att ta konserten på allvar. Chris Isaaks k-märkta röst kommer desto bättre till sin rätt i de lugnare låtarna.

Två timmar är dock för länge för att hålla intresset uppe och det blir uppenbart att det är få låtar i hans repertoar som kan mäta sig med den legendariska "Wicked Game".


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA