x
Biosphere: Norbergfestival

Biosphere, Norbergfestival

Biosphere: Norbergfestival

Recenserad av Fredrik Franzén | GAFFA

Utvecklingen går framåt. Upplösningen blir högre. Bilderna blir skarpare. Filmerna blir tydligare. Ljuset blir starkare. Volymen blir starkare. Högtalarna blir både fler och kraftfullare. Att gå på konsert har blivit något av en audiovisuell elchocksbehandling. Du bländas och hör inte dig själv tänka. Du sugs in i en total upplevelse. Som i en bergochdalbana, ungefär.

Men åkturen varar inte så länge. Och när den är över, känner du dig adrenalinstinn men märkligt tom. För även om du sögs in, fick du inte med dig något tillbaka. Du var ju aldrig delaktig. Det fanns inga luckor att fylla i, inga diffusa bilder och inga frågor. Allt var klart. Du var bara en passagerare.

Jag tycker om att åka bergochdalbana, men jag älskar det inte. Jag föredrar att få vara med och styra lite. Jag vill att det ska finnas utrymme för mig att tänka, fylla i och klura ut. Jag vill inte sugas in i upplevelsen. Upplevelsen ska sugas in i mig.

Och i det avseendet slår få artister Biosphere, eller Geir Jensen som han egentligen heter, på fingrarna. När man lyssnar på hans musik, på fantastiska album som"Substrata", "Shenzou" eller "Dropsonde", förändras något i en. Eller nej, inget förändras. Man upptäcker något nytt. Jensens musik är som auditiva vykort från en hemlig plats det är upp till dig att utforska. Den brukar beskrivas som arktisk och ambient av slapphänta journalister, men i själva verket skulle den lika gärna kunna kallas magmahet och intensiv. Som sagt: Det är upp till dig.

Att Jensen dessutom lyckas bevara denna egenskap när han framträder på Norbergfestivalens spektakulära scen Mimerlaven, det är inte något annat än en bedrift. Jag menar, det är ju inte lätt att spela mitt i en gammal gruva, där ljus och videokonst projiceras på både väggar, golv och tak, där ekot är såpass starkt att hela byggnaden fungerar som en enda stor högtalare, utan att upplevelsen tar över och suger in. Men Jensen lyckas.

Ljuset är ömt och försiktigt. Långsamt brinnande solar och kantiga ljudvågor rör sig över lavens betongväggar. Konserten pendlar snyggt mellan avgrundsdjupa, meditativa stycken och rytmiska partier, där Jensen experimenterar fram ett ojämförligt möte mellan smattrande modaljazzloopar och skorrande bergslagengruva. Och trots att hans album skiftar kraftigt i både stil och stämning, lyckas han ändå lirka fram den röda tråd som löper genom dem alla, varpå han pular in tråden i mitt ena öra och drar ut den genom det andra. Det är en från första till sista stund perfekt konsert. Jag tror inte att någon som var där kände sig tom efteråt. Tvärtom, tror jag att den fortfarande ringer någonstans mellan våra öron.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA