x
Reeperbahn: Forever Young, Varberg

Reeperbahn, Forever Young, Varberg

Reeperbahn: Forever Young, Varberg

Recenserad av Johan Lothsson | GAFFA

Solen går ner bakom Fästningen i Varberg när Reeperbahn går ut på scenen. I publiken – där tjock mobiltelefon i bälteshållare regerar över iPhone, skjortorna är instoppade och håret är tunt – är det något glest mellan raderna bakom pojkarna (läs: 60-talisterna) längst fram. Men Ace of Base Jonas Berggren diggar med.

Olle Ljungström är fokuserad på sång när de öppnar med "Marrakesh". Kvar sen tidigare finns tre gamla Reeperbahnmedlemmar. Eddie Sjöberg har svidat om efter spelningen med Jakob Hellman tidigare ikväll, han syns nu i New wave-väst och med vässat ljud på gitarren.

Snabbt visar det sig att Reeperbahns låtar vårdas väl och musiken rockar, den faktiskt svänger fram med gamla trummisen Peter Korhonen och Silverbullits Jukka Rintamäki som en perfekt rythmsektion. Vad som snart blir tydligt är att Olle Ljungströms röst inte hänger med när bandet ångar på. Rösten skrapar mot ett annars solitt sound.

Bäst ikväll är Reeperbahn när Olle Ljungström är arrogant mot oss, han slår på cymbaler, halsar en vattenflaska (?) med ryggen mot publiken eller visar sitt missnöje med den samma genom att hota sluta spela och erbjuder kattbål efter tjat om "Hundarna brinner".

"Förnedringen" är postpunk av fint snitt och en värdig avslutning. Då bjuder Reeperbahn på de kanske mest genuina minuterna under den här nostalgi-cirkusen. Finns få sysselsättningar som skadar publikfrieri så mycket som att sysselsätta sig med publikfrieri. Det kommer Alphaville strax att ge exempel på.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA