x
Graveyard: Henriksberg, Way Out West

Graveyard, Henriksberg, Way Out West

Graveyard: Henriksberg, Way Out West

Recenserad av Fredrik Van Der Lee | GAFFA

Proppar går, dj-båset dör, folk fyllnar till och glas krossas. Göteborgarna i Graveyard låter sin rörande trogna publik vänta i det svettiga Henriksbergsvimlet i dryga femtio minuter innan de, äntligen, hoppar upp på scenen.

Förväntningar på topp, första Stay out West-konserten på en av festivalens minsta och knöigaste scener och en laddad, extremt vältatuerad publik. Dags att leverera, dags att bjuda upp till dans alltså.

Och banne mig om Graveyard inte lyckas. Ordentligt. För även om de mest trogna och okritiska kompisfansen skuttar och hoppar vilt så når Graveyards rigfftunga retrorock ett par snäpp längre, rakt in i undertecknads lite mer loja öron. Det är enkelt, basalt och okomplicerat. Och just det gör det så lätt att ta till sig. Varför konstra till det? Varför jobba iväg över den där skittrista ån efter vatten? Lite Sabbath, lite Purple. Lite tunga, malande bluesrocksgungande verser. Och så Joakim Nilssons utmärkta Danzig-suktande röst. Mer behövs ju faktiskt inte. Händerna åker upp i luften, svettiga människor knuffar runt och alla, precis alla, är nöjda. Och, dryga fyrtio minuter senare, ännu svettigare.

Så vad spelar det för roll om originalitet och nyskapande och pretentioner åkt på semester eller om bandets blickar är fastnitade vid välkända vattenhål? Graveyard gör det de skall, det de kan och det folk vill ha. Det kallas "klassisk rock", det är hårt arbetande hängslebyxmetal och det gör mig riktigt, riktigt glad.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA