x
Jens Lekman: Way Out West

Jens Lekman, Way Out West

Jens Lekman: Way Out West

Recenserad av Andreas Bäckman | GAFFA

Är Jens Lekman trött? Är publiken bakfull och ointresserad? På åtminstone en av föregående frågor måste svaret vara ja. För när Jens Lekman inleder Way Out West denna fredag så är stämningen minst sagt mättad. Publiken gungar lite lätt och klappar avmätt till tonerna av Black Cab som för övrigt är konsertens mediokra höjdpunkt. Särskilt tråkigt är det med tanke på att Lekman vanligtvis passar så bra under den tidiga dagens avslappnade eftermiddag.

Någon bakom mig påstår att Lekman har fått gråa håstrån och jag vänder mig automatiskt om och menar att Jens faktiskt bara är 29 år, stannar upp och ser att mannen i gubbkostym mitt på scen faktiskt ser lite gammal och trött ut. Den australiensiska solen som Lekman vardagligen exponeras för har knappast gjort något avtryck och det är väl både bra och dåligt, men det känns plötsligt inte alls som att Lekman är hemma, trots ivrig marknadsföring om detsamma.

Under spelningens gång blir det dessutom allt mer tydligt att Jens vant sig vid de illegala bakgårdspelningar som numera är hans vardag i landet under. För det känns som att han spelar för ett fåtal, och inte en för en förväntansfull festivalsugen dussinpublik. Entusiasmen saknas trots att han backas upp av en helt fantastiskt arsenal av blås, slagverk och fiol. Och när man tror att en Maple Leaves på svenska ska lyfta publiken slutar det istället i ett välljudande men tråkigt antiklimax. Egentligen vill jag påstå att det är den likgiltiga  publiken som får Jens att landa platt men hypen om en stor comeback i hemlandet är precis lika skyldig. En sak är dock säker; när publiken har fått höra de nya låtarna som dominerar spelningen ett par gånger till så vet jag, publiken och alla andra att en halvljummen spelning i bagaget inte spelar någon som helst roll.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA