The Divine Comedy: Kägelbanan, Stockholm

The Divine Comedy, Kägelbanan, Stockholm

The Divine Comedy: Kägelbanan, Stockholm

Recenserad av Kajsa Dragstedt | GAFFA

– Sorry I´m late.

Neil Hannon som går på scenen iförd hatt, kostym och tillhörande portfölj börjar med att ursäkta sig.

– I should have been here about seven years ago.

Neil Hannon, låtskrivargeniet som utgör enmansorkestern Divine Comedy är något av en nationalskatt i Storbritannien. Tidigare i år släppte han sitt tionde album Bang Goes the Knighthood och firar sina över tjugo år i branschen med en Europaturné på egen hand utan kompband. Det är Neil Hannon, en gitarr, en flygel och en hop förväntansfulla fans som trängt ihop sig på Kägelbanan i Stockholm.

Efter att ha brutit isen verkar Neil anse att ytterligare nedbrytning av svenskarnas artighetsmur krävs, så han öppnar med Sweden, en hyllning (ironiserande såklart) till vårt land och svenskarna. Dock byter han ut referensen Henrik Ibsen till Fredrik Reinfeldt (har någon påpekat för honom att Ibsen är dansk, inte svensk?).

Att Neil Hannon valt att göra en soloshow kom lite som en överraskning för många. Hans låtar är orkestrala popstycken i äkta Morrissey-anda. Med endast ett piano faller en del av sångerna lite platt, som I like i slutet av showen. Andra fungerar oerhört bra, och blir med sina "sätta skrattet i halsen"-texter oväntat rörande. Lady of a Certain Age är en sådan låt, för att inte tala om Our Mutual Friend. Även låtarna med mindre skämtsam ton som Daddy´s Car och Tonight we Fly blir makalöst känslomässiga stunder som stora delar av publiken nog kommer att bära med sig till nästa gång Neil Hannon besöker Sverige.

Konsertens starkaste stunder infinner sig definitivt under de äldre låtarna. Men även från nya skivan, som lyriska fans utnämnt till den bästa hittills, väljer Neil ut bitar som höjer showen än mer. Under At the Indie Disco visar han vilken total underhållare han är och börjar efter referensen i låttexten till New Order spela Blue Monday. Det hade kunnat bli en fantastisk livecover, men istället valde Neil att göra Human leagues odödliga Don´t you Want me, vilket fungerar men personligen hade jag hellre hört hans intima cover av MGMTs Time to Pretend som han spelat tidigare under turnén och fått en del beröm för.

En och en halv timme med Neil Hannon är berusande, som ett lyckopiller för alla höstdeprimerade stockholmare. Innan han går lämnar han oss med ett löfte om att komma tillbaka nästa år. Håll. Utkik. Efter. Biljetter.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA