x
Teenage Fanclub: Trädgår'n, Göteborg

Teenage Fanclub, Trädgår'n, Göteborg

Teenage Fanclub: Trädgår'n, Göteborg

Recenserad av Emma Rastbäck | GAFFA

Teenage Fanclub har ett av musikhistoriens fulaste omslag. Ofta i omröstningar om vilket omslag som faktiskt är fulast så segrar något med ett lite töntigt bandfoto, men Bandwagonesque från 1991 är fult på riktigt. Pixligt, grällt och i största allmänhet osmakligt. Just däri ligger charmen.

Samma känsla ger Teenage Fanclub live. De är gamla och grå och försöker inte ens ha häftiga scenkläder, möjligtvis undantaget Gerard Love som slagit på stort och har en klarröd pikétröja kvällen till ära. Det är just det som är charmen med Teenage Fanclub. De är inte kaxiga och självsäkra rockstjärneämnen som ser det som en självklarhet att folk ska vilja komma och se deras spelningar ens efter mer än 20 år på stora scener, utan de ger ett genuint ödmjukt intryck. Blyga killar som inte ville vara med och spela fotboll i barndomen för att de hade bråttom hem till sina skivor och gitarrer. Som verkligen går upp i musiken och gillar myten utan att ta den för given, och aldrig slarvar med spelandet utan verkligen kan sitt hantverk utan och innan.

Teenage Fanclub tog över Trädgår'n i Göteborg en regnig och råkall söndagkväll i november med lite grånat snöslask i allén utanför. När de väl stigit på scenen väntade solsken, solsken och åter solsken. Förbandet Me & My Army hade lite otur med ljudet och det som kunnat vara en bra uppvärmning förstördes av rundgången. Innan huvudakten gick på hade de flesta sådana problem åtgärdats, men det var fortfarande inte strålande ljud. Det lät hela tiden lite vasst och skrälligt, men blev bättre ju längre spelningen led.

Bandet tycks vara väl medvetna om att den publik som kommer för att se dem är en trogen skara, och bjöd på höjdpunkter från två decennier. Inte ens en fjärdedel av låtarna kom från aktuella albumet Shadows. När de spelade låtar som I Need Direction och Dumb Dumb Dumb är gensvaret från publiken som allra starkast, och jag tyckte mig till och med ana dans längst framme vid scenen. Norman Blake verkar genuint förvånad och lycklig för alla ömhetsbetygelser från publiken, vilket gör det ännu lite roligare att visa sin uppskattning.

Låtvalen var oklanderliga och framförandet likaså. Med bättre ljud hade det kunnat vara en riktigt bra spelning. Å andra sidan hade jag nog tyckt att det var storslaget att få höra de låtar som spelades sönder hemma på flickrummet för tio år sedan med ungefär vilken ljudkvalitet som helst.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA