Martha Reeves and the Vandellas: Berns

Martha Reeves and the Vandellas, Berns

Martha Reeves and the Vandellas: Berns

Recenserad av Fredrik Thorén | GAFFA

Nostalgiturnéer är alltid knepiga rent musikaliskt. Det brukar vara svårt att se något värde i ett gigantiskt maskineri som gör allt på exakt samma sätt som för 20,30 eller 40 år sedan – men lite långsammare, lite äldre, och helt utan känsla för tid och rum. Men det är annorlunda med Motown, det har alltid varit annorlunda med Motown. Är det något som tåls att nostalgieras sönder är det skivbolaget, rörelsen och soundet som fortfarande, som kulturell rörelse, spelar en så stor roll för dagens musikklimat. Till och med i program som American Idol, där man hela tiden försöker stampa och krossa allt vad musik handlar om, hyllas då och då någon hjälte från de forna åren på 60-talet.

Martha Reeves är en av de få Motown-artister som fortfarande kör världsturnéer. Hon har annars på senare år varit statsråd i Detroit, hennes kära hemstad. Och jag kan inte sluta le åt Martha Reeves och hennes Vandellas på Berns scen (som hon uttalar Barnes) – trots att hon både talar om att hon älskar DJs som fortfarande spelar hennes låtar, och att vi (läs: ni som var unga då) gjorde exempelvis "(Love is like) a Heatwave" till en listetta.

Stämningen kan inte förstöras med något: kvällen är planerad in i minsta detalj, till den obligatoriska presentatören – give it up for Martha Reeves! – till hennes pedagogiska musikhistoriska prat inför varje låt med budskapet Kärlek som ett självklart mantra. Att Martha Reeves flåsar, stånkar sig igenom vissa partier och nästan inte kommer i sin röda paljettklänning längre gör liksom inget när man presenterar en av de finaste låtarna jag vet – "Love (Makes me do foolish things)" – med att dedikera den till "all the lovers out there" och fråga hur publikens sexliv är. Bandet är också tajt, ett väldigt viktigt komplement till Martha Reeves röst som absolut fortfarande håller, men gör oss plågsamt medvetna om att hon i år fyller 70. Hon gör ett roligt försök att leta efter Jimmy Mack i publiken, som hon säger sig gjort sedan 1963 – och bryter ut i samma andlösa soulfrenesi som om det var första gången den spelades. "Well, i guess we have to sing it again tomorrow".

Innan "Dancing in the Streets" vill hon att vi ska göra exakt som vi gjorde första gången vi hörde den – stanna våra bilar på motorvägen och bara dansa, dansa, dansa. Självklart hyllar hon både The Funk Brothers och Marvin Gaye samt kör ett avslutande Motownhits-medley – som den happy family de är.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA