x
Katakomb: Debaser Slussen, Stockholm

Katakomb, Debaser Slussen, Stockholm

Katakomb: Debaser Slussen, Stockholm

Recenserad av Daniel Horn | GAFFA

Det är inte helt lätt att ta reda på vad för slags band Katakomb är. På MySpace finns två låtar. På hemsidan för evenemanget presenteras de egentligen inte, utöver deras omtalade t-shirts.

Båda Katakomb och Tildeh Hjelm kommer i alla fall från Göteborg. Tildeh spelar innan huvudakten men blir ett exempel i raden på att förfesten ofta är bättre än festen. Hon är ensam på scen, i bakgrunden en skärm med flimrande färger. En skral samling människor samlas och bara tittar, detta är knappt musik att ens nicka med huvudet till. Hon är en Fever Ray i rösten och mörkret. Skillnaden är att det går lite snabbare och känns något yngre. Sättet hon fångar publikens uppmärksamhet på är beundransvärt; det är inte genom att hoppa upp och ner och klappa händerna. Det är inte refränger som alla kan stämma in i. Inte för att det är något fel på de metoderna, men de kan bli metoder för att täcka upp en osäkerhet på materialet. Tildeh Hjelm litar på att hennes material är tillräckligt bra för att musiken ska nå fram. Vi närmar oss henne, inte tvärtom.

Och sen var det Katakomb, ett femmannaband som består av just fem män. Inte vilka män som helst, de är svårmodiga och klädda i rutiga flanellskjortor, åtminstone två. Sångarens lite ljusa röst, den påtagliga ångesten samt det gitarrslamrande ackompanjemanget för tankarna till Tiger Lou, och på det stora hela skriver de in sig själva i en modern svensk tradition av kompetent indie/electro. Det är en stor grupp, och jag skulle ha svårt att motivera vad Katakombs unika egenskap är, som skiljer dem från mängden. Jo förresten, det är bongotrummorna. Längst bak sitter en av männen och slår oavbrutet på två små trummor, och han gör det med stor passion. Det lyfter soundet, och tar Katakomb upp i deras privata sfär som är ganska behaglig att befinna sig i. Trummorna slår och stroferna upprepas ("and every time we talk I realize more and more I'm just a compromise") gång på gång. En engelsman som står bredvid påstår att it's a swedish thing, just standing and look at the music. I want to look stupid and go crazy.

Han är nog den enda som har tråkigt.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA