x
Sleeparchive: Kägelbanan, Stockholm.

Sleeparchive, Kägelbanan, Stockholm.

Sleeparchive: Kägelbanan, Stockholm.

Recenserad av Fredrik Franzén | GAFFA

Vad gör en bra konsert bra och en dålig konsert dålig? Musiken, självklart. Men mer då? Om någon står blixtstilla vid sin laptop och spelar fantastisk musik, är det då en fantastisk konsert? Kanske. Kanske inte. Om en färgglad popgrupp står blixtstilla och spelar fantastisk musik, är det då en fantastisk konsert? Förmodligen inte. Varför förväntar jag mig olika saker av olika artister? Varför förväntar jag mig att bli auditivt förförd av vissa och audiovisuellt av andra?

Jag gick och tänkte på det där hela dagen. Det låter jäkligt pretto, och tro mig när jag säger att jag vanligtvis mest tänker på hur många fingrar jag kan få in i munnen och hur Kalle Anka ser ut utan tröja. Precis som alla andra. Men dagen i fråga var det ju 'konstens födelsedag', och Lustmord skulle spela på Södra Teatern i Stockholm. Jag var förväntansfull. Lustmords tredje konsert på trettio år. Och jag skulle vara där. Mäktigt.

Nu blev det dessvärre inte så. En halvtimme innan konserten, ringlade sig en hundra meter lång kö ut över Mosebacke torg, och jag, i min gränslösa enfald, hade inte löst någon ackreditering. Lustmord, liksom. Visste inte att någon annan gillade honom. Tji fick jag. Tji och vidrig, finsk synt i form av det studentikosa second hand-alternativet Aavikko, som spelade samtidigt som Lustmord.

Så för att det här ändå ska resultera i en hyfsat positiv recension av en i övrigt fin kväll, får jag helt enkelt ta och skriva något om Sleeparchive, som spelade ett par timmar tidigare.

Sleeparchive är från Berlin och gör minimal techno. Låter kanske inte så spännande, med tanke på att både Berlin och begreppet 'minimal' slitits ut i offentligheten, men just Sleeparchive är faktiskt lite speciell. Han tar ju begreppet på större allvar än de flesta, och även om hans produktioner ofta är både drivna och dansanta, ligger han artistiskt sätt närmare de ultraasketiska reduktionisterna Pan Sonic. Sleeparchive har en tydlig vision, och den visionen målas sällan i fler än två, kanske tre färger. Dessutom behärskar han konsten att spela in bra fullängdare.

Men konserten i sig är dessvärre inte någon höjdare. Musikaliskt sett finns det inte något att klaga på. Sleeparchive flätar samman loopar av spetsig bas, sylvassa trummor och bedrägligt rå effekter till vad som snarast låter som ett sextio minuter långt DJ-set i en tysk fabrik. Det låter bra, helt enkelt.

Men sedan så var det ju det där jag skrev om i inledningen. Sleeparchive spelar dansmusik i en lokal där ingen dansar. Det känns konstigt. Själv sitter jag långt bak i lokalen, så jag är inte bättre än någon annan. Sleeparchive själv ser helt galet uttråkad ut, och han tycks kämpa för att inte falla ihop i en grå och meningslös hög på golvet. Dessutom är ljussättningen obefintlig, och de gamla väggarna skallrar irriterande i takt. Ingen verkar bry sig. Om någonting.

Jag vet fortfarande inte vad som gör en bra konsert bra, men låt oss för sakens skull säga att det är en kollektiv kreativitet, där artist och publik tillsammans och exponentiellt matar varandra med energi. I så fall var det här, trots en klanderfri ljudtapet, inte en bra konsert.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA