x
Adam Ficek: Pustervik, Göteborg

Adam Ficek, Pustervik, Göteborg

Adam Ficek: Pustervik, Göteborg

Recenserad av David Winsnes | GAFFA

När Adam Ficek i juni 2010 valde att lämna Babyshambles efter fem år som trummis kom det inte som någon större chock. Efter att två år tidigare ha sjösatt sitt sidoprojekt Roses Kings Castles – vilket som vanligt bara började som ett kreativt utlopp – verkade fokus efterhand förflyttas från den redan närmast legendariska brittiska rockgruppen i takt med att skandalerna kring bandet blev större och frekventare. Ficek valde att släppa sin debut själv, tog hjälp av musikbloggarna och gjorde mycket av marknadsföringen personligen. Det räcker att titta på sociala medier som Twitter eller Last.Fm och du finner honom uppdatera och diskutera direkt med fansen. Således är inte det nedtonade, brittfolkiga Roses Kings Castles bara soundmässigt annorlunda. Han befinner sig på en helt ny nivå. Där han tidigare headlineade världens största festivaler på ouppnåeliga scener befinner han sig nu på Pusterviksscenen framför knappa 30 personer.

Och han gör det förvånansvärt respektabelt. Många skulle säkerligen slås ned om de var i Ficeks kläder. Hur annorlunda allting hade kunnat se ut. Samtidigt är det förstås insiktslöst att sitta och bedöma glamourgraden i vad han gör nu och därefter konstatera att det han sysslade med tidigare rörde sig inom en helt annan värld. För det lyser i hans ögon. Som om det vilar en hunger efter att göra någonting så simpelt som att spela sin musik inför människor. Jag inbillar mig att det inte behöver finnas ambitioner större än så efter att ha genomgått det han gjort. Han har trots allt valt denna vägen.

Med endast en stol, en akustisk gitarr och en nedsläckt scenbelysning gör han allt i sin makt för att charma oss fåtal besökare. En alldeles fantastiskt nedsupen tjej vid sidan av scen gör det tyvärr svårt för honom, då han samtidigt under hela spelningen måste värja sig från mångfacetterade attacker som både omfattar kärlek ("I love you!") och hat ("Fuck you!"). Det suger mycket kraft ur spelningen och det märks att britten – och delar av publiken – blir påverkad. Men han hanterar det som en stjärna och skojar mestadels bort huvudlösheten, vilket kanske är kvällens mest imponerande nummer. (Att Ficek riktar sig direkt mot nemesisen under Shut Your Stupid Little Mouth drar ned stora skratt.)

Den knappa månaden gamla skivan Suburban Timebombs blandas jämnt ut med den självbetitlade föregångaren och bildar en småputtrig helhet där rejäla svagheter i materialet blottas. Jag saknar kompbandet som uppbackning för att sätta lite mer fyr på det hela. Låtar som Entroubled och framförallt den nedtonat medryckande Run And Hide avslöjar Adam Ficeks musikaliska känsla, men hade det inte varit för hans proffsiga och underhållande scenpersona hade mina tankar ibland flackat iväg mot komparationer med lokala pubars helgunderhållning.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA