x
Diverse Artister tolkar Sonja Åkesson: Södra Teatern, Stockholm

Diverse Artister tolkar Sonja Åkesson, Södra Teatern, Stockholm

Diverse Artister tolkar Sonja Åkesson: Södra Teatern, Stockholm

Recenserad av Daniel Horn | GAFFA

Först en invändning: vad hände med snubbarna? Okej, hela bandet består av män. Okej, det är larvigt att gnälla på män i skymundan. Men det är anmärkningsvärt att en grund för detta projekt verkar vara "Sonja Åkesson var kvinna, alltså måste de som tolkar vara kvinnor", vilket är ganska absurt. Varför inte öppna för de skevningar som kunnat inträffa om Stefan Sundström (uppenbart) eller Petter (som tolkar allt hur som helst) blivit tillfrågade? Två fantasilösa exempel, det blir ännu roligare ju längre man vågar sträcka sig. Särskilt när tolkningarna i övrigt är vågade och modiga. Förvisso extremt texttrogna, men svängarna tas ut musikaliskt och då är det befriande att ha Sonjas vardagsnära poesi att luta sig emot.

Södra Teaterns salar, som Dramaten fast mindre, och poeten Lina Ekdahl som konferencier. Det ligger i den svettunga luften, känslan att det inte är en helt vanlig konsert. Ingen spelning som man stampar takten till, går hem och glömmer. Jag kommer minnas det här. Upplägget är det enda möjliga för att lyckas, nämligen att artisterna turas om att sjunga sin låt/dikt. I vissa fall får de ta två låtar eller så hoppar "vikarier" in för Frida Hyvönen, Nina Ramsby, Sofia Karlsson och Britta Persson som inte är på plats. Annars är det perfekt närvaro både på artister och publik. Risken med ett projekt som detta, när det varit fritt fram att välja sin favoritdikt för tonsättning, är att en splittring skulle uppstå. En blandfärs av duktiga framföranden.

Men här finns knappt en liten spricka i glaset. Skopa efter skopa av goda ting, såsom ett stort band med stora instrument, folkkär poesi, röstbegåvade artister. Den ena komponenten gör den andra komponenten bättre. När det fungerar bäst är det mer Sonja Åkesson än Sonja Åkesson själv. Jag hör hennes dikter på ett helt nytt sätt, utan att de berövas någonting. Anna Järvinen framför en pulserande "O". Lena Svenberg gör "Ja tack" så skört och ensamt att man tappar hakan. Anna Von Hausswolff avslutar med "Öron" som en gnällig tant och det är totalt kompromisslöst, fruktansvärt desperat. Sen tar det slut. Innan dess har dessutom de så kallade "vikarierna" genom sina framträdanden direkt ifrågasatt varför de inte fick vara med på skivan. Kanske istället för Annika Norlin, som presenteras som tungviktaren, men hennes tolkning är kanske den enda utan helt genomslag. Förmodligen för att det låter precis som Säkert! och Hello Saferide och den kvoten är rätt så välfylld vid det här laget.

Jag kapitulerar till och med inför Lisa Nilsson. Som rockgrabb i tjugoårsåldern är jag inte ensam om att inte ha henne på topp tio-listan direkt. När den ackompanjerande gitarristen är sen improviserar hon Taube med mikrofonen som enda hjälp. Därefter släpps instrumenten in, och saxofonen gungar och svänger sig genom låtarna. Det är den vackraste jazzklubb jag befunnit mig på. 


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA