x
Azure Ray: Pustervik, Göteborg

Azure Ray, Pustervik, Göteborg

Azure Ray: Pustervik, Göteborg

Recenserad av David Winsnes | GAFFA

När Azure Ray förra året släppte Drawning Down The Moon var det första gången på sju år som Saddle Creek-belägna duon gav ifrån sig material. Men det var inte riktigt samma sak. Som Azure Ray, som November EP, som Burn and Shiver, som Hold on Love. Maria Taylor och Orenda Fink hade upptäckt det elektroniska och även om de inte går loss på verktyget på samma sätt som musikbrorsan i Bright Eyes gör på sitt senaste alster fastnade budskapet någonstans på vägen. Det kanske är en nostalgisk synvilla som härstammar i Displaceds gitarrplockningar men DN var inne på samma spår när deras skribent kallade skivan "smärtsamt planlös" under den vackra ytan.

När de besöker Göteborg blir det ändå uppenbart hur starkt de brunnit under sin karriär. Pustervik är ovanligt fullt för att vara en konsert som inte inkluderar menlösbeskrivningen skägg eller genren country i sin konsertbeskrivning. Kvällen innan har Taylor och Fink spelar på Debaser i Malmö, uppbackade av Vivian Girls Katy Goodmans sidoprojekt La Sera. Källor viskar om gåshud.

Och visst, det knottrar sig på armarna vid ett par tillfällen, men överlag avrättar ljudanläggningen varje försök till uppbyggnad av stämning. Det börjar bli tröttsamt att gå på fantastiska bokningar som placeras i en lokal där det blivit mer regel än undantag att det gnisslar i gitarrslingor och sång dränks av mikrofoners oförmåga. Samtidigt går det inte att bortse från låtskatten som skulle påverkat även om svallvågor från en atombomb drog in över Järntorget. Med insiktsfulla, för stunden livsnödvändiga texter som blöder likt ett öppet sår.

Maria Taylor sjunger "Am I making something worthwhile out of this chase" i förkrossande Displaced. I November tjocknar mörkret ytterligare när hon konstaterar "I was afraid to be alone / Now I'm scared thats how I'd like to be". På nya plattans bästa spår, Don't Leave My Mind: "And you can go to New York City / Get a place on the east side / But don't leave my mind". Det är skadlig lyrik i sitt sätt att nästla sig in i hjärtat och vägra släppa taget. Mannen snett bakom ser ut att sjunga sin käke ur led i försöket att få fram alla känslor och killen bredvid mig smyggråter. Det är visserligen också de mest uppenbara exemplen på beröringen i Azure Rays musik men det summerar samtidigt en andaktsfull stämning. 2010 års skiva är inte fängslande på samma vis, men det är uppenbart att bandet redan skapat tillräckligt för att skjuta upp sin död, då syftar jag inte på när de lägger av, med många år.

The Drinks We Drank Last Night stänger en finstämd spelning som aldrig exploderar, som ibland går på grund, som börjar läcka in, som sjunker men som håller sig ovanför ytan. Vilket symboliserar tematiken rätt väl. Det kanske inte alltid är så lätt att resa sig och Azure Rays musik försöker inte heller intala något annat – men det blir möjligtvis lite, lite enklare när tonerna förmedlar att du aldrig är ensam i känslan.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA