x
Isobel Campbell And Mark Lanegan: Strand, Stockholm

Isobel Campbell And Mark Lanegan, Strand, Stockholm

Isobel Campbell And Mark Lanegan: Strand, Stockholm

Recenserad av Daniel Horn | GAFFA

Att Isobel Campbell och Mark Lanegan går på Strands scen över en timme efter utsatt tid ändrar inte det faktum att det på förhand känns som ett lyckat koncept. Man kan gå så långt tillbaka som Lee Hazlewood och Nancy Sinatra, men samarbetet med Robert Plant och Alison Krauss är en mer aktuell jämförelse. Och ett bevis på tesen att ju svårare kopplingarna och sambanden är, desto bättre blir resultatet. Mark Lanegan från USA och före detta sångare i Queens of the Stone age. Isobel Campbell från Skottland och grundmedlem i Belle & Sebastian. Hm.

Och de jobbar inte direkt för att motverka kontrasterna. Om det inte var känt att de gjort tre album skulle man inte förstå vad de gjorde tillsammans över huvud taget. De står på varsin kant, med varsin gitarrist bakom. Istället för att ha något slags samspel med varandra är det som att de råkat hamna på samma scen och råkar sjunga exakt samma låt samtidigt.

Jag tror att det är precis rätt väg att gå. Hans djupa, mörka tonart med hennes ljusa milda. Själva framförandet får ingen att rulla på golvet i skrattsalvor heller, de ger ett närmast likgiltigt intryck. När Mark sjunger sitter Isobel med huvudet i händerna och väntar på sin tur. Publiken är knäpptyst och i bakgrunden hörs glasklirr och andra barljud. Det låter som en sågning, men det betyder också att musiken är i fokus. Country med tyngd. Marks röst är sprucken och skevande och skickar tankar till Johnny Cash. Förvisso plöjer texterna i väldigt slitna spår, fraser som "If I fall, will you catch me" och så vidare om sådant man hört hundratals sjunga innan. Då är frågan: kommer de undan med originalitet och särprägling? Svaret är ett rungande JA. Arrangemangen är enkelhet i sin bästa form, utöver rösterna går det inte längre än till exempel skallror och vissling.

Tydligen är det Isobel som drar det tyngsta lasset i deras samarbete, Mark dyker upp när allt är färdigt för inspelning i princip. På Strand är han huvudrollsinnehavare, orättvist men sant. Han går av under tre låtar och genast tappar spelningen tyngd. Kanske skulle samma sak hända om hon gick av, kanske är det så enkelt som att de behöver varandra lika mycket som George och Lennie i Steinbecks Möss och Människor. Åtminstone för att genomföra en konsert som ger samma i känsla i kroppen som när luften blivit vår efter en lång och mörk vinter. 


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA