Nina Kinert: Debaser Slussen, Stockholm

Nina Kinert, Debaser Slussen, Stockholm

Nina Kinert: Debaser Slussen, Stockholm

Recenserad av Fredrik Franzén | GAFFA

Med sitt fjärde album Red Leader Dream tog Nina Kinert det avgörande språnget – bort från jordnära singer/songwriter, mot atmosfärisk och solvarm rymdpop. Denna utveckling återspeglas i kvällens scendekor. En bild på en galax hänger i bakgrunden. Ett par rislampor har med enkla medel förvandlats till planeter. En ljusslinga slingrar sig runt mikrofonstativet och ser ut som en liten stjärnbild. Och när Kinert slutligen kliver på och greppar mikrofonen, är hon klädd i en sagolik, röd långklänning, som jag vill minnas att hon sagt sig ha sytt själv.

Allt är alltså ekologiskt närproducerat och enkelt och storslaget på en och samma gång – ett epos i papier maché, sprunget ur märkligt oskuldsfulla fantasier om kärlek och rymdäventyr. Precis som Red Leader Dream.

Därmed inte sagt att det skulle förekomma någon amatörmässighet. Tvärtom. Alla är ytterst begåvade. Körsången sitter perfekt, och bandet gör ett strålande jobb med att skänka Kinerts sånger en tyngd och intensitet, som man i ärlighetens namn kan sakna på hennes polerade album. Cellisten och gitarristen Linnea Olsson, som på egen hand också tjänstgör som kvällens förband, förtjänar en särskild eloge.

Fast den klarast lysande stjärnan i konstellationen är förstås Kinert själv. Jag har förvisso svårt för tjejer som har håret hängande framför ansiktet. Tror att det är den där japanska skräckfilmens fel – den med den där tjejen som kravlar upp ur en brunn. Men så snart Kinert tittar fram ur håret, har hon en glödande närvaro. Och som hon sjunger. Det är helt galet. Vid flera tillfällen reser sig vartenda hår på min kropp. Till och med de på tårna, tror jag.

Det finns saker att anmärka på. Kinerts pianospel drunknar emellanåt i den överdrivet starka och följaktligen grötiga basen. Min personliga favoritlåt "Moonwalker" får ett alltför stressigt framförande, men räddas ändå i slutet av ytterligare en hårresande sånginsats. Sedan så hade man faktiskt vunnit på att variera instrumenteringen ytterligare – förslagsvis med ett par mer avskalade nummer.

Men det är petitesser. Allt präglas ändå av värme och total närvaro, från början till slut. Nina Kinert med vänner förvandlar rislampor till himlakroppar och strösslar sagopulver över en mörk och iskall fredagskväll. Runt midnattspåret lunkar jag ut till busskjulet. Allt känns en smula mer magiskt. Tack för det.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA