På pappret gillar jag verkligen Me And My Army. Solstänkt gitarrbaserad softrock framförd av duktiga musiker med Fleetwood Mac och Dire Straits som tydliga referenser. Och det vore tjänstefel att påstå att det inte finns bra låtar på debutalbumet "Thank God for Sending Demons", som briljant sorgsna "The Only One" till exempel.

Live, inne på den lilla klubbscenen Mono i Oslo, är det dock en helt annan historia. Ihopklämda på en scen stor som ett halvt studentrum trängs sex personer framför en månghövdad förväntansfull publik. Andreas Kleerup som väl måste betraktas som bandets frontman och vars mörka hesa stämma, inbillar jag mig, skulle klara sig ganska bra på egen hand, backas redan från början upp av både Niels Nankler och Joel Igor Hammad. Tyvärr, måste man säga, för resultatet blir en rörig soppa där tre väldigt olika röster tar ut varandra och varje tillstymmelse till nyanser eller personligt tilltal i sången effektivt stängs ute. Helena Arlocks väna nedtonade stämma bidrar inte heller särskilt mycket till helheten, där den om den givits lite mer utrymme istället hade kunnat addera en ytterligare dimension.