x
White Lies: Cirkus, Stockholm

White Lies, Cirkus, Stockholm

White Lies: Cirkus, Stockholm

Recenserad av Emanuel Videla | GAFFA

Det är möjligt att jag inte alls är rätt person att bedöma den här spelningen. Jag ser nämligen bara kanske 50 procent av spelningen ordentligt eftersom någon har fått för sig att det är häftigt att lysa med stora strålkastare rätt in mot sittplatserna. Den mesta tiden går till att blunda. Annars blir det för plågsamt.

Men när bandmedlemmarna bitvis syns bakom ljusridån så verkar det knappast heller som att det är speciellt viktigt att titta på dem som musiker. Sångaren Harry McVeigh försöker att nå ut till publiken (som i stor utsträckning verkar älska detta), och nog får man säga att det ändå finns något smått charmigt i hans ödmjuka uppenbarelse. Resten av bandet agerar dock mest som ett gäng stenstoder.

Det senaste albumet Ritual fick med all rätt ett lågt betyg av GAFFAs recensent Kajsa Dragstedt, och i liveformat blir det ännu mer uppenbart att det inte är i närheten av To Lose My Life. I början var de åtminstone nära att vid vissa tillfällen lyckas med det storslagna mörker som de föresatt sig att arbeta med. Nu låter deras idéer mest ganska tröttkörda, möjligtvis med undantag av singeln Bigger Than Us som trots allt kan slå an på rätt sätt.

Misstolka inte: det är absolut inget fel i sig att vilja göra storslagen och mörk arenarock. Men nog måste den kunna göras bättre än på det här sättet. Visst måste det gå att inte vara så bredbenta och visst måste det gå att inte tonsätta döden så slätstruket?

Om du hade turen att slippa få en strålkastare i ögonen under merparten av spelningen och faktiskt såg ordentligt, eller om du tycker att lampor som blinkar i takt med musiken är fett så kan du gott lägga på en stjärna till betyget. Annars är det mycket troligt att du upplevde en torr spelning men med en ganska charmig sångare med fin publikkontakt som antagligen hade klarat sig utan tråkpåsarna bredvid honom.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA