x
The National: Cirkus, Stockholm

The National, Cirkus, Stockholm

The National: Cirkus, Stockholm

Recenserad av Özgür Kurtoğlu | GAFFA

New York, världsmetropolernas världsmetropol. Alla våra bekanta som åker till New York kommer alltid tillbaka till den pittoreska stockholmska, eller i det större perspektivet svenska, verkligheten hopplöst förälskade, ständigt längtande tillbaka till staden som aldrig sover, talandes med en nästintill pervers "hemlängtan" till denna koloss bland världsstäder ingen av oss egentligen har någon som helst koppling till. För de flesta av oss är drömmen om att ta sig till storstan så vidsträckt att städer som New York och Berlin ses som nästa logiska steg när Stockholms möjligheter bränts ut och ingenting nytt kommer ur de uttråkades egna händer.

För The National är detta en del av historien bakom det som kommit att bli ett av 2000-talets allra finaste band. Cincinnati är inte en dvärgstad precis men steget från Ohio till New York är inte en barnlek, och ju mer The National växer som både band och personer blir den adopterade hemstadens speciella egenskapers inflytande och effekt på bandmedlemmarna tydligare. Det är därifrån bröderna Aaron och Bryce Dessner lärt sig att uppgradera de omedelbara durhöjderna från Alligator till något så mycket vackrare, som byggs upp och omfamnar på Boxer för att sedan nå explosionsartad gitarr-katarsis och bullrande trumkaskader på High Violet. Det är därifrån Matt Berningers storstads-museringar kommer och får unik karaktär av hans mörka, lomma röst och huggande skrik. Och det är där rytmsektionen bestående av Bryan och Scott Devendorf finner sina dansande, färgande baslinjer och ryckiga, ständigt pulserande trumrytmer.

Matt Berninger älskar Stockholm, något han poängterar först efter att Dessner-bröderna skämtat om hur någon tyckte att det var en bra idé att turnera runt Nordeuropa under vintermånaderna. Alla pauser mellan låtarna går i skämtsamhetens tecken; det skojas om att ett intro dras för långt eftersom Berninger inte hittat till toaletten mitt under spelningen, om att alla bandets låtar bara handlar om att sitta hemma och att kolla på TV, eller att Berninger beter sig som en clown för att de just ikväll spelar på Cirkus. Det är en kontrast från det allvarliga, det som kännetecknar The National, som gör att den Cincinnati-bördiga kvintetten (utökad med två ytterligare män live) blir omedelbart väldigt mänskliga och mer älskvärda. 

Men, oavsett hur värmande karaktärsdrag bandmedlemmar må ha och hur udda men genuint roligt mellansnack de bjuder på handlar ändå allt om musiken, och det krävs någonting alldeles extra för att räknas bland de allra bästa. The National är idag utan tvekan ett av planetens skickligaste och bästa band, det har de bevisat med sina tre senaste, fantastiska, album. Och live, på ett fullsatt Cirkus, visar The National upp den där sista sidan, tar det där sista steget och breddar sin musik på ett fullständigt makalöst sätt.

Från att våga öppna med den hjärtekrossande balladen "Runaway" till de mäktiga gitarrväggarna i "Bloodbuzz Ohio" och "Terrible Love", eller de ojämförliga och spastiska trummorna i "Brainy" och "Conversation 16" så gör The National konstverk av sina redan otroligt fina låtar. Bandet är nästan telepatiskt sammansvetsat där de spelar framför en backdrop som det projiceras bleka, vintriga bilder på, som går hand i hand med och fungerar som ett ypperligt visuellt komplement för musiken, och bidrar enormt till den gemytliga, välkomnande atmosfär The National väller över publiken från början till slut. Det är intimt och darrande samtidigt som det är stort, svulstigt, ofta majestätiskt och nervigt på ett sätt som bara The National klarar av. 

Allt med den 104 minuter långa spelningen på Cirkus, varje aspekt och rörelse, varje spelad låt och varje publikutflykt signerad en två-vinflaskor-berusad Matt Berninger, är enastående. En kväll som denna, i ett Stockholm bandet älskar och med en publik som älskar bandet, är The National fullständigt makalösa. Och ingenting talar för att de någonsin kommer sluta att vara just såhär fantastiska.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA