Bob Hund: Det överexponerade gömstället

Bob Hund
Det överexponerade gömstället

Bob Hund: Det överexponerade gömstället

GAFFA

CD / Border
Utgivning D. 2011.03.16
Recenserad av
Josefin Bagge

Det är ingen som helst tvekan om att deras senaste två album speglar ett mognare bob hund, en vuxen version av bandet som alltid levt efter en slags Peter Pan-filosofi. Men på uppföljaren till 2009 års Folkmusik För Folk Som Inte Kan Bete Sig Som Folk är skärpan mer markant. Istället för den ökända oberäkneliga lekfullheten hör man tydliga 70-talistiska proggreferenser och en mer sansad punkighet. Det finns jämförelsevis ett tydligt underskott av xylofoner och maskiner som låter "ping".

Istället slås jag av hur välspelat och slipat det är, en uppenbarligen oundviklig utgång för ett band som firar 20-årsjubileum. Bitvis i ja, ja, ja, nej och Stumfilm är det bara skånskan som skiljer dem från att låta som vilket internationellt framgångsrikt indieband som helst. Det är nästan lite Babyshambles över det hela, hur sjukt det än låter. Och det är riktigt, riktigt bra. 

Även om Det överexponerade gömstället är en praktfull och ständigt expanderande guldgruva kommer inte lyckoruset vid ett första intryck. Skivan är en definitiv grower som man måste stryka medhårs för att liksom vänja sig vid. Hade det varit ett debutalbum hade extasen känts mer instinktiv. Men man behöver påminna sig själv om att det här är bob hund, och det känns rätt långt ifrån Istället för musik: Förvirring.

Det är musik att betrakta snarare än att ta del i, men man gör det med njutning. Thomas Öbergs poetiska lyrik till en smattermatta av basgång, syntar och oberörbar rytm är ett konstverk i mästarklass.  


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA