x
Foo Fighters: Nalen, Stockholm

Foo Fighters, Nalen, Stockholm

Foo Fighters: Nalen, Stockholm

Recenserad av Özgür Kurtoğlu | GAFFA

Någonstans djupt inuti P3s enorma arkiv för intervjuer, reportage och livespelningar finns en inspelning av Foo Fighters spelning på One By One-turnén, som stannade i Stockholm i december 2002. På den spelningen hörs Dave Grohl och hur han över ljudet av Chris Shifletts helikopterhärmande gitarr berättar om att "Enough Space" skrevs i Stockholm innan Foo Fighters allra första spelning här enbart för att han helt hade tröttnat på att spela "Winnebago" eller "This Is A Call" som öppningslåt. 

Den inspelningen är från en spelning där bandet spelade inför ca 8000 personer på ett slutsålt Hovet. Idag, strax över åtta år senare, spelar Foo Fighters inför 700 personer på Nalen. Och även denna gång pratar han om hur han skrev denna låt, hur han såg ett konstigt program på TV, hittade på någon slumpmässigt vald låttext och presenterade melodin för bandet senare under dagen när det var dags för soundcheck. 

Precis allt har förändrats för Foo Fighters sedan dess. Det drastiska publikbortfallet är ingen negativ konsekvens, som vore det kanske logiska antagandet, utan ett orkestrerat av bandet. Detta är snarare kvintettens sätt att värma upp inför den vardag som arenarockband Foo Fighters annars lever i. I juni är det tänkt att detta band, som ibland fortfarande klantigt beskrivs som "Dave Grohls band" och totalt lyckas bortse från det faktum att varje medlem är en stjärna i sin egen rätt, ska inta Stockholms Stadion och spela framför ungefär 35000. 

Av entusiasmen, spelglädjen, den där klassiska Dave Grohl-humorn och det väldigt stabila nya albumet Wasting Light att döma kommer även den spelningen vara en ren och skär fröjd att bevittna. För under de enorma två timmar och fyrtiofyra minuterna Foo Fighters spelar på Nalen gör bandet klart för alla närvarande exakt hur vassa de är, att de senaste albumens tröttare tempo är bortblåst och att det fortfarande är ytterst få som kan spela lika hård rock med lika fantastiska popmelodier som Foo Fighters kan. Och att Dave Grohl fortfarande är världsmästare i mellansnack.

Det är inte bara det att Foo Fighters är som sammansvetsade till varandra när de spelar live, att de till och med lyckas låsa sig in i Pat Smears monstertoner och balansera ett trehövdat gitarrljud utan problem, eller att rytmsektionen är en av rockhistoriens bästa. Eller att bandet får Nalens kristallkronor att skallra när "Walk", det avslutande spåret på Wasting Light, går in i "All My Life" med ett käckt "and that's the new record…and this isn't" signerat Dave Grohl. Eller ens att bandet har ett hundratal låtar bakom sig nu och att mer eller mindre alla skulle bemötas med enormt jubel live. 

Att detta band, bestående av män som redan innan de gick med i Foo Fighters tillsammans hade sålt över 50 miljoner skivor och samtliga var med i respektive genres mest betydelsefulla band, efter 16 år fortfarande är så fullpumpat av energi och spellust, att de gör sitt så obekymrat, är ingenting annat än remarkabelt. Att de sedan gör det så felfritt är mer ett mysterium än något annat, men ändock fantastiskt.

Foo Fighters spelar 33 låtar på Nalen ikväll. De öser rakt igenom nya, väldigt vällåtande och starka Wasting Light, som tydligt lutar sig åt debutalbumets ilska, frenesi och generella ton, något som blir uppenbart när bandet för sin encore öppnar med sin hittills mest högljudda låt "Wattershed". På Wasting Light finns sångmelodier som påminner om "Darling Nikki", den kanske snuskigaste låt Prince skrivit och som Foo Fighters dessutom gjort en cover på, och tysta intron med sångfrasering som tydligt nickar åt både soul och blues.

Aggressionen står "White Limo" för, ett väldigt lyckat Foo Fighters-försök till att vara lika galna som Queens Of The Stone Age var med sin "Six Shooter", och i sällskap med låtar som "Stacked Actors" och en "Skin and Bones" som bägge kommer till sin fulla kraftfulla rätt i livesammanhang funkar dessa nya låtar perfekt. Att de också kan pop och storslagna låtar märks inte minst i "Aurora", som alltid varit en av bandets allra finaste kompositioner, och såklart "Everlong", verket som sedan 1997 ständigt (och rättvist) höjs tills skyarna som Foo Fighters allra bästa låt, två låtar Foo Fighters spelar exemplariskt.

Kvällens viktigaste insikt är ändå inte att Wasting Light låter oerhört bra och precis sådär lagom smutsigt och popstänkt som Foo Fighters ska vara eller att bandet fortfarande är riktigt bra live. Att Foo Fighters lever, andas, skrattar som de gör, som ett gäng tonåringar i ett litet garage som precis lärt sig spela sina kassa instrument, är det som gör denna exklusiva och väldigt, med Foo Fighters-mått mätt, onormala spelning på Nalen till någonting utöver det vanliga. Foo Fighters är trots allt de gått igenom, trots att halva publiken verkar bestå av mediemänniskor som fortfarande kallar Dave Grohl för Nirvanas trummis, ett helt rent, vackert och oförstört band.

Och Dave Grohl bryr sig helt enkelt inte om att göra något annat än att göra Foo Fighters och dess fans nöjda, och det gör inte Taylor Hawkins heller när han bankar på där han sitter strax bakom en av tidernas bästa trummisar. Chris Shiflett och Pat Smear studsar gitarrsolon mot varandra och Nate Mendel är fortfarande den där löjligt begåvade, dansande basisten han alltid har varit. Det är en befrielse att se ett band som Foo Fighters, där frontmannen kan gå iväg och dricka öl en stund med sin gamla vän Pat Smear när resten av bandet spelar ett parti som inte inkluderar dem. Det är en befrielse att höra snygga Thin Lizzy-harmonier på tre gitarrer mitt under låtar som sålt i miljontals exemplar medan Nate Mendel och Taylor Hawkins glatt småpratar och tittar på sina bandkollegor.

Att som musikfan fortfarande få vara en del av denna gruppgemenskap som Foo Fighters ständigt bjuder in till när de spelar live är ingenting annat än ett privilegium, som varje gång når ända in i hjärtat med hjälp av lättsam humor och en hel del otroliga rocklåtar.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA