x
The Ark: Cirkus, Stockholm

The Ark, Cirkus, Stockholm

The Ark: Cirkus, Stockholm

Recenserad av Jack Hildén | GAFFA

"It takes a fool to remain sane" gick som en våg från Voxpop genom teverutan och drabbade oss alla i sin direkthet, i alla fall min generation som fortfarande letade ingångar till musikens gränder. Ola Salo korsade gränderna i den där blåtonade videon och den röda tuppkammen och sjöng It's your right to laugh at me. Det känns som länge sedan, elva år närmare bestämt. Samlingsskivan är här nu, med medlemmarna som statyer på omslaget, och den förberedande avslutningsturnén når Cirkus.

Crescendot inträffar såklart precis där, låten presenteras som deras manifest. Allt vad de står för i en enda låt. Dessförinnan har samtliga steg i karriären representerats i versioner som vi känner igen dem. The Ark brukar annars passa sig för att blicka tillbaka och luta sig på hitsen, men att detta är en kväll i nostalgins tecken sägs rakt ut. Efter två låtar befinner sig stämningen ungefär där den brukar i slutet av de flesta lyckade konserter. De tillhör undantagen som kommer undan med att spela 80-talsinfluerad glamrock med oändligt många kitschiga inslag. De kommer undan med det just eftersom de gör det så öppet och kompromisslöst.

Något som klarnar under spelningens gång är hur stor del av bandet som vilar på sångarens axlar. Ola Salo är The Ark. Enligt tradition bär han trångt åtsittande kläder som avslöjar mycket hud och kropp, och hela rörelsemönstret är extremt androgynt. Det vore lätt att avfärda hela hans uppträdande med att häva ur sig "sex säljer". Jag hävdar motsatsen. Han använder det yttersta medlet för att visa sig sårbar och mänsklig. När han smeker bröstvårtorna i "Father of a son" är det inte för att chockera, det är för att skapa en intimitet med publiken och den intimiteten är signifikativ för allt vad The Ark är. I samma låt passar han på att ge Kristdemokraterna en känga, sen går vi till kyrkan allihop.

I extranumren får allvaret lite för stor plats. Visserligen är musiken byggd för att spelas live, men det är en hårfin gräns när allsången och mellansnacken kommer i vägen för låtarna. Salo frågar om det är något vi glömt, sen sjunger han snuttar av önskningarna a cappella. Avbrotten för att vänta in explosionerna låter texterna försvinna iväg. Det är en sidomarkering, men inte mindre relevant för det.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA