x
Belle And Sebastian: Cirkus, Stockholm

Belle And Sebastian, Cirkus, Stockholm

Belle And Sebastian: Cirkus, Stockholm

Recenserad av Daniel Horn | GAFFA

Från flick- och pojkrummen började albumen "Tigermilk" och "If You're Feeling Sinister" ljuda ut runt 1996-97. En generation hade nått sin tröst och empatiska röst i Stuart Murdoch – den veke och randigt klädde herren som kände ett behov av att med sansad ton berätta historier om de utstötta, de söndriga och de som inte riktigt passade in. De som valde skrivkonst och musik före fotboll.

Stuart deklarerar från Cirkus scen att nästa låt inte handlar om honom och "Lord Anthony" gör sig åter påmind. Spåret från albumet "Dear Catastrophe Waitress", som på skiva är en nedbantad och tillbakadragen historia, når nya höjder när man får den rakt framför sig och är ett av bevisen för att ett Belle & Sebastian i liveformat bör ses som en nödvändighet. Som en klapp på axeln.

I övrigt är spelningen på Cirkus några snäpp segare än senast det begav sig, när gruppen besökte Popaganda under sensommaren. Då greps man av det nya materialet och sveptes med i åldrade skönheter som "Sleep The Clock Around" och "The Boy With The Arab Strap". Ikväll är det nya materialet minst lika uppskattat, om inte mer, än säg "Photo Jenny" och "Lazy Line Painter Jane". Den sistnämnda rivs tyvärr sönder och samman av gästande Linnea Jönsson i Those Dancing Days, som har svårt att finna sin plats i låten. Belle & Sebastian gör även bort sig när de bjuder upp ett gäng dansvänliga pandor på scenen. Visst, ett minne för livet för dem, men tyvärr bara ett gäng skämsrysningar för oss som tvingas se spektaklet.

Annars ser vi ett välrekryterat band med extra stråksektion. En grupp som gör allt rätt och självklart lyfter ingenting nämnvärt. Herregud, vi har ju att göra med Belle & Sebastian. Bandet med de små gesterna. Att räkna med ett ånglok till konsert vore att räkna typ, fel. Även om hetsiga "I'm not Living in the Real World" sticker våra tår med dess tillhörande allsång.

När känslan av att besvikelsen och tillfredställelsen tar följe hem, där på den stigen hamnar vi till slut. Men det spelar egentligen mindre roll när Stuart Murdoch är den som var gång tar emot oss. Med en klapp på axeln.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA