x
Ef: Parken, Göteborg

Ef, Parken, Göteborg

Ef: Parken, Göteborg

Recenserad av David Winsnes | GAFFA

När Mogwai för två veckor sedan gästade Trädgår'n i Göteborg var det med en stelopererad sengångares scenenergi. Ljudväggen var visserligen imponerande omfångsrik och det är svårt att neka till att Mogwai under sina liveframträdanden vet exakt hur de ska vrida och vända för att få till ljudkrafter långt starkare än de som studioversionerna hyser. Och viss musik passar bättre bakom introverta fasader. Men det fanns ingenting mystiskt, ingen som helst antydan till attityd bakom det rörelselösa schema som skottarna visade upp. Mest ett till synes ljummet intresse, där basisten Dominic Aitchison gick i fronten med en tydlig aura av "kan vi gå av snart?".

Göteborgsbaserade EF har med Mourning Golden Morning fått ett rejält genombrott det senaste året. Sveriges största postrockexport, nyligen hemkomna från en lyckad Asienturné, lyckas med det sällsynta att inte låta som något annat. Utmärkande hårt, förvånansvärt mörkt, passande vokalinlägg, vackra pianostycken och med en multiinstrumental grund som tillåter soundprogression åt otippade håll. Senaste given bidrog utöver det också med ett starkare fokus på Niklas Åströms trumrytmik. Det gnisslar, exploderar och alarmerar - men du vet aldrig riktigt när.

Originaltrion är för kvällen en duo, sedan gitarr- och vokalisten Daniel Öhman nyligen bosatt sig i Amsterdam, men istället sluter, enligt mallen, tre kompmusiker upp. På sångpartierna blir saknaden efter Öhman uppenbar, där han tillsammans med Tomas Torsson fått fåordig sång att för en gångs skull kännas som mer än bara ett instrument. Likväl löses hans frånvaro oklanderligt på övriga plan. Kanske beror det på det icke-avstannande resandet, eventuellt har det att göra med en större trygghet i det nyare materialet, men faktum är att EF är tajtare än jag någonsin sett dem. Introt Escapade #1 fusionerar med smakfulla Sons of Ghosts, som i sin tur hoppar över tystnaden och direkt leder över i rättframma K-141 KYPCK.

Publikfavoriten Hello Scotland spelas förstås, ännu en gång utan att jag inser anledningen till den höga aktningen. I så fall är Tomorrow My Friend..., också den härstammande från debuten, betydligt mer intressant, där den stänger konserten med ett noise i Monoklass. Tyvärr framförs varken Final Touch/Hidden Agenda (låten verkar ha ett ont öga till Sverige?) eller material från den grovt underskattade I Am Responsible. Istället bjuder de på en okänd låt, som nyligen skall ha släppts på en samlingsskiva i Ungern, vilket resulterar i en av spelningens höjdpunkter. Med effekter som framkallar känslan av att vistas i ett akvarium och ett avslutande trumcrescendo sammanfattas EFs innersta väsen; en aldrig avslutande jakt efter det du aldrig tidigare har hört. Låten påminner om Caspians Sycamore, men med en helt annorlunda twist.

I slutändan är EF ett av världens mest sevärda postrockband för tillfället och lyser av självförtroende. De adderar och subtraherar i sina låtar. Ena sekunden gör Åström nån metalliknande pose med trumpinnen, i nästa skriker Torsson rakt ut i luften under en uppbyggande passage. Däremellan tar de sönder sina gitarrer bit för bit. För även om setlisten glömmer väsentligheter och bandet inte är fulltaligt verkar de som en ren motpol till många av de mer rutinerade banden. Och de har potentialen att radera ut dem alla.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA