x
Earth: Nefertiti, Göteborg

Earth, Nefertiti, Göteborg

Earth: Nefertiti, Göteborg

Recenserad av David Winsnes | GAFFA

"Har stereon gått sönder?", frågar mamma mig en dag när jag är på besök hemma. Frågan är rimlig för ett oinvigt öra – jag lyssnar på Sunn O))). Drone är förmodligen en av de mest svårbedömda musikgenrerna. Antingen hypnotiseras man, eller så gör man det inte. Inträffar alternativ två finns ingenting att hämta. Det är en tunn gräns mellan långsam musik och semiavlidna ljud. Sunn O))) är ett av de mer extrema exemplen. Ibland kan jag tycka om atmosfären, ofta låter det bara som om Godspeed You! Black Emperor klippte gräset. På Nefertiti samsas en av genrens flaggskepp, Earth, med tre andra band som också dem släpar ett mörker efter sig.

Vem lyssnar egentligen på drone? Gör man en studie av kvällens klientel blir resultatet schizospretigt. En hiskelig mängd sotarmössor suger i sig förbanden Aluk Todolos och Menace Ruines black metal-texturer. Hipsterfördomar infrias. En kille som ser exakt ut som mannen som brukar spela vid Centralstationen som ser exakt ut som Sam Beam (aka Iron & Wine) står med en vän och diskuterar Aluk Todolos vinyler efter deras konsert. Han köper en – med rätta, mycket bra band – men tillägger att det finns risk att det blir betydligt fler inköp denna kväll. Menace Ruine, i sin tur, använder sig av tunga beats, doomig tamburin och en vokalist som sångmässigt påminner om offermässanden i Cannibal Holocaust. Bättre än beskrivningen tillåter. När det närmar sig Sabbath Assembly börjar fler och fler Graveyarddubletter strömma till. Tröjor som stoltserar med Anti Cimex, Motörhead och Blood Ceremony signalerar att det finns två typer av stilläger som går på Nefertiti ikväll, som hämtar inspiration från två helt vitt skilda håll.

Sabbath Assembly, ja. Ett ockult psykedeliskt rockband som tagit musik från en sekt och arbetat om den. Alla texter handlar om Satan, Lucifer, Jehova, Jesus och Gud och försöker etablera en slags nära relation mellan dessa. Det låter frikyrkligt och satanistiskt på samma gång – men framförallt skrämmande. Under en av låtarna, då kvartetten sjunger tillsammans utan mikrofoner och indirekt manar till allsång blir det lite Peoples Temple-feeling. I kretsarna kända vokalisten Jex Toth är en tromb på scen, men får övriga medlemmar att se ut som totempålar. Jag kan inte nog understryka hur obehaglig denna konsert är.

Huvudakten Earth är inte på något sätt en uppseendeväckande liveakt. De virvlar inte runt likt Jex Toth, och de bryr sig inte om att se ut som liemän, likt Sunn O))). Istället stegar de in som om de kom direkt från en husvagnscamping i Iowa, trycker igång förstärkarna och låter den countryinspirerade monotonin tala. Med fokus på det senaste materialet avverkas bland annat Father Midnight, Descent to the Zenith och 20 minuter långa Angels of Darkness, Demons of Light 1. Just Father Midnight faller bäst ut under kvällen, då cellon – som Earth knappt är någonting utan – tillåts dominera en uppskattande tung ljudbild. Tyvärr är Earth sällan så droneiga nu för tiden. De snöar allt för ofta in sig på abnormt långsamma bluesjammanden, som i ärlighetens namn går på tomgång, istället för att låta som det frustande Black Sabbath (A Bureaucratic Desire For Revenge (Part 1)!) de kan liknas vid i sina bästa stunder.

Vem gillar egentligen Earths vekare material? Klickar man sig in på Youtube är cirka hälften av alla kommentarer drogförespråkande åsikter i stil med "opiates and earth! YES 135mg methadone makes the sound drip fm ma speakers". Jag vet inte om kvällens klientel går på opium, antagligen de som höjer händerna i skyn till Sabbath Assembly. Faktum kvarstår ändå – Earth fängslar inte på samma vis när instrumenten inte vrålar.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA