x
Alcest: Fängelset, Göteborg

Alcest, Fängelset, Göteborg

Alcest: Fängelset, Göteborg

Recenserad av David Winsnes | GAFFA

Alcest var aldrig menat att låta som det gör. Neige bildade tillsammans med Aegnor och Argoth ett musikprojekt som skulle fungera som en utpost för rå, traditionell black metal. Samma år som den mörka demon Tristesse Hivernale släpptes hoppade Aegnor och Argoth av. Neige blev ensam ansvarig över ett till synes sjunkande skepp. Men istället för att skadeskjutet fortsätta på den inslagna vägen ställdes siktet om. Fyra år senare släpptes EP:n Le Secret, en sammansmältning av shoegaze och black metal. Sedan dess har Alcest släppt två fullängdare – Souvenirs d'un autre monde och Écailles de Lune – och pendlat mellan My Bloody Valentine-/Jesuljudbilder, postrockstrukturer likt Les Discrets och destillerade black metal-element.

I en intervju med Neige på extremmetalbolaget Todestrieb Records hemsida berättar han om sitt dåvarande band, postpunkinfluerade Amesoeurs som splittrades 2009, om hur de skildrar vår civilisation, och därmed också vad som är fel med den. Debuten heter Ruines Humaines. Omslaget är ett foto av människor i rörelse i Londons tunnelbana. "To my eyes, the subway is a relevant metaphor of the dehumanization, the anxiety, the stress and the sadness that stem from modern life", säger Neige i intervjun.

Trots att Alcests ekande toner låter som ett fördömande av mänsklighetens förfall är det någonting helt annat. Debutalbumet kan på engelska översättas till "Memories of another world", en sammanfattning av syftet. Det handlar om att ta med lyssnaren till en fantasivärld Neige ofta rörde sig inom som barn. Egentligen är Alcest den totala motsatsen till vad folk ofta verkar tro – det har ingenting med vår värld att göra, utan istället en värld bortom den.

På scen är de fyra. Winterhalter, Alcest trummis sedan två år tillbaka, och två livemusiker i form av Indria på bas och Zero på gitarr och uppbackande sång. Och blyga Neige i mitten. Inför ett andlöst, näst intill proppfullt Fängelset inleder storslagna Printemps Emeraude, för att följas upp av en suverän Les Iris. Mittenpartiet bleknar dock. Écailles de Lune (Part 1) är en makalös riffmaskin som aldrig tappar i atmosfär – en av förra årets största stunder – men omges av nya Summer's Glory, gamla Le Secret som stoppar upp, mest blir ett hinder och inte alls lever upp till studioversionen, och, i sammanhanget, svaga Solar Song. Dessutom är Neiges sång väl låg i de väna tonerna och drunknar i instrumenten.

När vi summerar får det agera skavsår och inte mer. Avslutningen är nämligen formidabel. Percées de Lumière är kvällens bästa och blir ett energiskt utlopp när Neige för första gången ändrar sångteknik och skriker. Titelspåret till debuten är lika oklanderlig som alltid och Élévation ringer ut spelningen på ett noiseteatraliskt vis, där medlemmarna i slutet står med ryggen mot lokalen och låter ljudet tala.

"Jag var på Fängelset och såg Alcest 2011", kommer folk troligtvis att säga år framöver. Trots skavankerna. För det låter ju som musik från en annan värld. Toner som ingen annan kommit i närheten av att skapa, ens i idéstadiet. Man kanske inte ser älvor eller Lewis Carroll-kaniner, man kanske inte lyckas tyda den där drömvärlden Neige pratar om. Men frågan är om Neige själv inte bygger upp den värld vi redan lever i, snarare än tar oss bort från den. Att han inte tar oss till den, utan för den till oss.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA