x
Lykke Li: Cirkus, Stockholm

Lykke Li, Cirkus, Stockholm

Lykke Li: Cirkus, Stockholm

Recenserad av Jack Hildén | GAFFA

Pelle från The Hives står i toalettkön. Skribenter från samtliga stora tidningar sitter på rad med en tom sida i anteckningsblocket. Udden från pennorna glimtar till när de träffas av en strålkastare. Överdrift eller inte, det är en sån kväll när man ska vara där. Om man inte är där ska man åtminstone prata i fikarummet dagen efter om att man önskat vara där. "Jo, jag hörde att …". Bortsett från Robyn borde Lykke Li vara mest hajpad i musiksverige just nu. "Wounded Rhymes" är mörkare och mer svårgreppbar än "Youth Novels" men lika nyfiken i sitt sätt att prova ljudbilder och kanske ännu mer unisont hyllad, av alla.

Anna Von Hausswolff värmer upp och känns som den perfekta kandidaten till uppgiften. När man ser dem så tätt inpå varandra märks det att de har mycket gemensamt. Anna sjunger verkligen from the grave och målar upp en dystopisk stämning med ekon och klagande piano. Det refereras ofta till det manliga geniet, en plågad skapare. Här är två kvinnliga genier i samma bemärkelse. De utstrålar en bräcklighet på scen i rörelsemönstret, samtidigt som låtarna i sig är oerhört kraftfulla och explosiva.

Lykke Li använder sig av musikens möjligheter (om det går att vara så allmän) både live och i studion. Hon slår ihop trumpinnar, drämmer till cymbaler. Och allt är svart. Det hänger svarta tyger från taket och bandets kläder, dito. Lykke Li drar tyget över huvudet och bär det som sorgflor i fantastiska "Sadness is a Blessing". Sorgsenheten är nämligen också en komponent som binder ihop förbandet med huvudakten. Det blir en slags hyllningskonsert till vemodet. Att slå ihop denna sorgsenhet med bombastiska arrangemang, som i Kleerup-producerade "Until we bleed", gör att resultatet blir väldigt effektfullt. 


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA