x
FM Belfast: Babel, Malmö

FM Belfast, Babel, Malmö

FM Belfast: Babel, Malmö

Recenserad av Jonas Appelqvist | GAFFA

Det isländska musikklimatet har länge varit synonymt med Björk och Sigur Rós, artister som gjort det till sitt signum att omfamna en atmsofär som präglar landet med drömska ljudbilder och storslagna gester. Sömnigt i längden, om du frågar mig. Därför är det extra kul att följa scenen, som verkligen bubblar, i landet just nu eftersom flera lager nu visar sig. Långt ifrån det bombastiska hittar man det smutsiga i dödsplutonen Beneath och skeva indierockarna Reykjavik!, det lojt lekfulla i Retro Stefson, det utsvävande poppiga i Seabear och Benni Hemm Hemm och det alltigenom galna i FM Belfasts elektroniska popmusik.

När FM Belfast äntrar Babels scen trekvart efter midnatt på fina klubben Tricks/Tricks/Tricks är det bokstavligt och bildligt talat lekstuga. Stämningen är så toppad att man nästan kan ta på den och bandet lyckas fånga och förvalta den. Trots smärre missöden gällande ljudet inledningsvis tar kvintetten ett så bastant grepp om publiken att det får ses som en mindre plump i protokollet. Med van hand leder de båda ledsångarna Árni Rúnar Hlöðversson och Lóa Hlín Hjálmtýsdóttir oss genom ett landskap fyllt av klistriga melodier och smittande beats. Uppbackade av bandmedlemmar beväpnade med allehanda slagverk – den klassiska SNL-sketchen med Christopher Walken känns aldrig långt borta – blir de en enhet att räkna med. En vulkan som hela tiden spottar ur sig glödhet musik för klubbgolvet.

Annat man slås av är att den annars så närvarande ängsligheten hos band och artister i genren är som bortblåst hos FM Belfast. Här står glädjen i centrum och man ser inga konstigheter i att en kritvit kille från Reykjavik, Island, helt plötsligt drar av första versen ur "Bring tha Noize", Public Enemys örhänge från -91. Det är väldigt uppfriskande och, rent ut sagt, jävligt kul.

Med detta sagt är FM Belfast inget band som har ständig koll i backspegeln, de rör sig framåt och fort går det. Ibland lite för fort och enahanda. Peppen tenderar ibland att ta överhanden vilket får bandet att tappa fokus bitvis. Det är dock, som sagt, marginellt och jag misstänker att ingen på den fyllda publikytan ens har en tanke på sådana småsaker. När bandet river av "Underwear", en oemotståndlig hit, är det en nära nog salig stämning i den gamla kyrkan och jag blir än en gång varse att låtarna på "How To Make Friends" stöpts om till veritabla ångvältar när de framförs live.

Lättköpt som jag är nås även jag av saligheten när bandet, som extranummer, pumpar ut en osannolikt svettig elektronisk version av "Welcome to the Jungle", vilket får mig att ställa mig precis bredvid högtalaren längst fram. Det susar fortfarande i öronen. Det är det värt.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA