x
Jamie Woon: Debaser

Jamie Woon, Debaser

Jamie Woon: Debaser

Recenserad av Fredrik Thorén | GAFFA

Den 28-årige britten Jamie Woons Stockholmsdebut är kanske det alternativ som under fredagskvällen säger mest om samtidens musikklimat. Några kvarter längre bort spelar samtidigt Okkervil River och ytterligare några kvarter bort Saint Etienne.

Jamie, som gjort en av årets bästa skivor, har till synes helt oberört av James Blake, The XX eller någon annan av de tusentals små artister och band som kan gå under kategorin post-dubstep skapat sin egen lilla variant av genren. Han har alltid varit intresserad av soul – och hans skiva Mirrorwriting är en perfekt beskrivning av de olika falangerna – där Jamie går mer mot den klassiska r&b och soulmusiken trots de mörka elektroniska basljudsvrålen och där andra, säg, Zomby, går mer mot klassiska dubstephållet.

Tyvärr har han absolut ingenting av detta med sig när han står, väldigt besvärat, på Debasers scen.

Det är intressant med artister som redan tröttnat på sin debutskiva trots att den släpptes för exakt en månad sedan. Jag vet inte hur jag annars ska tolka det. På skiva har Jamie Soul med betoning på S. På scenen sjunger han invant, utan vare sig ögonkontakt eller någon form av betoning på de orden och ljudexperimenten på hans skiva som verkligen sätter sig i bakhuvudet och aldrig försvinner. Ibland låter han som Prince och ackompanjeras av ett smickrande ljus – men i övrigt är Jamie Woon ett stenansikte som framför Soul utan att ha Soul och inte, som han skulle kunna vara; en av framtidens mest minnesvärda artister och en viktig del i 10-talets mest prominenta musikscen.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA