x
Håkan Hellström: Slottsskogsvallen, Göteborg

Håkan Hellström, Slottsskogsvallen, Göteborg

Håkan Hellström: Slottsskogsvallen, Göteborg

Recenserad av David Winsnes | GAFFA

Efter vårens närmast maniska turnerande borde det snart ta stopp. Det borde komma till en punkt då det inte går längre, då Håkan Hellström säger till sig själv att han inte kan krama ur mer och att det blir allt svårare att finna den flammande drivkraften som är absolut vital för att göra låtmaterialet rättvisa. Det borde komma en dag då fans, då åskådare tycker att det blir en konsert för mycket, att känslan förloras i ett virrvarr av upprepningar, likt de otaliga omsläpp av skivor och boxar som trillat in från vår Hellström det senaste året. Men den dagen – den punkten – är inte idag. När 37-åringen från Göteborg ställer sig på den största scen han någonsin spelat på inför betalande publik är glöden fortfarande där. Likaså publiken, 20 000 individer som kollektivt utstrålar det som han en gång för alla borde ta till sig. Jag tror aldrig att de lämnar dig, Håkan Hellström. Jag kan inte se den dagen framför mig. Framförallt inte den fjärde juni.

Men trots att vädret likt de extrainsatta spårvagnarna anpassat sig för en kväll i euforins tecken är det inte längre bara solsken. Att vara förstagångstittare är förmodligen bättre än någonsin: på Slottskogsvallen står ett makalöst tajt band som tagit hänsyn till varje möjlighet att förändra och förbättra, och gjort det. Men jag tror inte längre att det går att ta Håkan Hellströms musik längre. Den har ombildats till en liveshow där varje sekund känns minutiöst uttänkt. När han dirigerar publiken att skråla "Och jag ramlade in på nåt diskotek"-versen i Ramlar vet jag att han sedan kommer ta vid från början igen och tillsammans med sina medmusiker låta låten fullkomligt explodera. Det låter fantastiskt, men vetskapen att händelseförloppet spelats upp 30 gånger tidigare under turnén gör att färgen flagnar. Det som verkar som mest uppenbart spontant är i Augustifamiljens händer ofta välregisserade slutscener. Därmed slår han stundtals knut på sig själv. Det är ju när han går utanför ramen, det där oplanerade som blottar vilken speciell karaktär han faktiskt är, som gör honom till en så makalös scenpersonlighet. Därför är utläggningarna mellan låtarna, om skator och katter i en destruktiv kärleksdans eller avslöjandet om att Lasse Berghagen borde få STIM-pengar för Det dom aldrig nämner (han kläckte idén som en drömpersona hos en sovande Hellström) inte sällan det som värmer mest när man sett honom några gånger.

Trots det är Håkan Hellström inte alls i närheten av att vara en förplanerad pjäs. I För sent för edelweiss dyker Tomas von Brömssen upp, spelar inlevelsefullt klarinett och skapar en vacker duett. Jag vet vilken dy hon varit i, Gårdakvarnar & Skit och Shelley efter varandra gestaltar en trio som belyser den skavande, omöjliga kärleken. Den som aldrig kan förstås. Den som inte heller Håkan Hellström kan greppa med handen, men vars vägar han ändå belyser på de mest självklara sätt. I rakt nedstigande led befinner sig även Nu kan du få mig så lätt och Kärlek är ett brev skickat tusen gånger. Trots att Ramlar och Tro och tvivel får marken att bokstavligt talat gunga, små jordbävningar som gör sitt för att även dra utanförmusikaliska paralleller till Springsteen, är det den betänksamme, närmast nedstämda Hellström som står sig genom allt. Låtar som kommer att vara lika nerviga 19 konserter senare denna sommar.

Det är inte lika storslaget, unikt och euforiskt som i Slottsskogen förra året. Energin är inte lika stor som senast i Scandinavium. Men när han avverkat sju extranummer och 20 000 människor väller ut från arenan i en storslagen syn är det fortfarande inte dags att trycka på stoppknappen. Här finns på tok för mycket glädje, sorg och liv.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA