x
Crystal Castles: Dans Dakar, Stockholm

Crystal Castles, Dans Dakar, Stockholm

Crystal Castles: Dans Dakar, Stockholm

Recenserad av Fredrik Franzén | GAFFA

Dans Dakar går under kvällens gång från att vara en bra festival till att vara en strålande festival. Och jag tror att förändringen sker mitt under Crystal Castles ojämna spelning. Första halvan definieras nämligen av teknikernas försök att krafsa fram Alice Glass sång ur Ethan Kaths grötiga och i mellanregistret överbelastade ljudbild. Det går sådär, och det låter skit. Som Atari Teenage Riot på blöjvolym, ungefär. De som har lyssnat på Crystal Castles tidigare hanterar det förvisso, eftersom de känner igen melodierna och berusat sluddrar med i sina huvuden. Men för alla andra blir det obegripligt. Tjejen bredvid mig frågar till och med när sångerskan ska börja sjunga.

Men som sagt: sedan händer något. Ljudbilden klarnar, och vi kan till slut höra det utmärkta material duon sitter på. Kath pumpar frenetiskt ut sin underbart fula blandning av syntpop, noise och electro, medan Glass dansar runt som en epileptisk heroinist – sjunger, skriker och kastar sig ut i publiken. Sedan kravlar hon upp igen och framför "I'm Not in Love" så inlevelsefullt så att mina armhår ställer sig i ödmjuk givakt. Konserten är förvisso fortfarande inte perfekt. Av någon orsak tonar man till exempel ner kontrasterna i musiken – kontrasterna mellan melodi och noise, sång och skrik. Det är synd, för det är ju dynamiken som gör Crystal Castles så speciella. Men det är i alla fall tillräckligt högljutt, energiskt och på ett rumsrent sätt galet för att skruva upp volymen på hela festivalen. Efteråt känns det liksom bättre än det lät. Typiskt Crystal Castles, antar jag.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA