x
Suede: Suede, Dog Man Star, Coming Up, Head Music, A New Morning

Suede
Suede, Dog Man Star, Coming Up, Head Music, A New Morning

Suede: Suede, Dog Man Star, Coming Up, Head Music, A New Morning

GAFFA

3 x CD / Edsel
Utgivning D. 2011.06.19
Recenserad av
Daniel Horn

Inget ska huggas i sten, men en bra bit in på den här enorma Suede-sammanfattningen kan man klargöra att detta London-band är som bäst när de tonar ner sig och som sämst när deras musik kan brukas till valfritt gympass. Att vi inte direkt hugger det i sten har att göra med årgångar. Vid den tiden när Brett Anderson sjöng "We are only young" och samtidigt hade rätt i saken, levde gruppen på sin naivitet. Då kom de undan med låttitlar som "Metal Mickey", mycket på grund av dess unika slag. Ingen hade hört det här förut och ingen hade sett något liknande, som när gruppens frontare står och frustar sig igenom "Animal Nitrate" under en sådan torr tillställning som The Brit Awards. De hånades, men de hyllades av minst lika många och framför allt – en medlem i Suede älskade sig själv, förbehållslöst, även innan kritikerna hade sagt sitt.

När cirka tio år ska sammanfattas slår man inte bara på stora trumman, man tar fram stora gonggongen. Fem feta lyxutgåvor sänds ut, innehållandes demos, B-sidor, sedan tidigare icke utgivna låtar, livedokumentationer, foton, texter, färska intervjuer med bandmedlemmar och mer eller mindre nödvändiga upplevelser för ögon och öron. Samlingen i sin helhet balanserar runt den femte stjärnan.

En vacker förpackning med massivt innehåll brister dock på vissa punkter. Först och främst saknas intervjuer innan 2011. Det kan givetvis bero på diverse rättigheter, men att endast använda sig av tillbakablickande småmysiga samtal i studion från tidigt 2011 ger en något fadd eftersmak, även om dessa också ger en del. Men som helhet är det svårt att kringå en sådan detalj. För den som redan har "Sci-Fi Lullabies" i sin ägo blir mycket av CD nummer två i de tre första samlingarna en återupprepning, då dessa behandlar bandets B-sidor. Men nog om det. Nu till varje enskild bit av Suedes historia.

Suede

(5/6)

Det framgår ganska tidigt i intervjun som medföljer till lyxutgåvan av Suedes debut att bandmedlemmarna hade ytterst klara influenser. Att de strävade efter att låta som något som tidigare fanns, men att turliga snedsteg gjorde dem unika. Bernard Butler blev till exempel besviken när den tidens tyckare inte jämförde honom med The Smiths gitarrist Johnny Marr och Brett Anderson följde The Smiths idé om att göra starka B-sidor. Naiviteten lyste igenom även bland albumets låtval, exempelvis lät gruppen live-låtarna få lite för stor plats på skiva. Det ångrar Brett Anderson än idag, att han valde in "Animal Lover" och "Moving" istället för "My Insatiable One" och "To The Birds". Det är också lätt att vara efterklok. Med de två korrigeringarna hade "Suede" varit ett sant mästerverk, nu är skivan istället "bara" en lysande debut, med världens bästa inledning i "So Young".

Lite kuriosa angående öppningsspåret: Brett Anderson såg humor i att ingen skulle förstå vad han sjöng i de första inledande fraserna. Fantastiskt initiativ säger undertecknad … "Seeker! Subwalker, he was"? Nåt sånt.

Bland extramaterialet finner man demos från ett band som vill så mycket att det nästan gör lite ont. Men det är vackert med unga lågor med klara idéer. B-sidorna bär på minst samma kvalitet som singlarna på debuten. Skillnaden är att de är nedtonade, sparsmakade och kräver tid från den rastlöse. B-sidorna från "Suede" och "Dog Man Star" gör också "Sci-Fi Lullabies", B-sidesamlingen gruppen släppte 1997, till en av de bästa samlingarna (inklusive alla världens greatest hits) som någonsin tryckts upp.

Livebiten behandlar Leadmill-konserten från 1993 och livedokumentären "Love And Poison". Den förstnämnda är inte av bästa kvalitet, men det spelar mindre roll när den istället är ett sant tidsdokument. Och Brett Andersons amfetamin-stinna hållning är lika tragisk som den är underhållande. "Love And Poison" är dessvärre en ganska segdragen och "konstnärlig" produkt som för med sig den dåliga sidan av 1993.

Dog Man Star

(6/6)

Den trötta klyschan om "den svåra andraskivan" gör sig här påmind. Brett Anderson låste in sig i sitt hem i Highgate, blev allt mer världsfrånvänd och lät paranoian ta över hjärnan och därefter kroppen (omslaget talar sitt tydliga språk, skulle man kunna säga). Bernard Butler i sin tur skickade kassetter till Anderson med musik som sångaren gjorde allt för att skruva och mixa till oigenkännlighet. Början av deras uppbrott kan man förmoda. Men ut kom också bandets mest hållbara album. Än idag känns "Dog Man Star" så gott som fri från 90-talets fasta popramar. Den svider av självdestruktivitet men också av självdistans. Singeln "We are the Pigs" räknas antagligen som det mest givna beviset i det fallet. Svineriet både före och efter debutsuccén hade tagit ut sin rätt och nu var det dags för självinsiktens tider.

Demospåren på "Dog Man Star" håller, liksom debuten, hög klass och tillför något mer än bara ljudlig kuriosa. Här ser man ganska snabbt att albumidén var klar långt före medlemmarna gick in i studion. Att de sedan lyckades sätta de avgörande detaljerna är bara att glädjas över. Det var också därför de två första Suede-skivorna känns mycket angelägna än idag.

"Dog Man Star"s B-sidor är även de av oerhört hög kvalitet. För den som har B-sidesamlingen "Sci-fi Lullabies" färskt i minnet räcker det antagligen att namndroppa spår som "My Dark Star", "The Living Dead", "Killing of a Flashboy" och "Modern Boys".

DVD:n innehåller en rad abstrakta musikvideor som har klumpats ihop med titeln "Dog Man Star Tour Films". Vill man ha en bildkuliss för skivans spår passar den här delen utmärkt, men frågan är hur mycket den egentligen tillför.

"Live at the Casino de Paris" är ungefär av samma kvalitet som "Live at the Leadmill", det vill säga sådär, men den känns ändå viktig som en dokumentation av bandets allt mer professionella (läs tråkiga) attityd i livesammanhang. Brett Anderson är mer medveten, mer avslappnad och tar emot publiken som den givne arenaestradören han kom att bli, medan bakgrundens Twin Peaks-minnande draperier ser på.

"Live at FNAC, Les Halles" börjar med att Anderson kallar publiken för "fuckers" och den korta spelningen blir därefter, ett akustiskt set med en lakonisk frontare som egentligen vill vara någon annanstans. Men han sitter kvar och gör det han ska på gott och ont.

Coming Up

(4/6)

Av flera anledningar ligger det ett stort revanschmoln över den här skivan. Bernard Butler lämnade Suedes segdrivande ånglok och den blott sjuttonårige Richard Oakes skulle ensam fylla den förre gitarristens enorma plats i bandet. Det gjorde han bra. "Coming Up" visade sig bli Suedes stora kommersiella succé med fem topp tio-singlar. Den dök upp i exakt rätt tid, vilket var skivans styrka, men så här i efterhand också svaghet. Då älskade jag den besinningslöst, men idag hör man ett album som greppades av 90-talets klor och som aldrig riktigt kom loss. "Coming Up" känns väldigt 1996.

Även här får man det till sig svart på vitt, att Suede gör sig bättre när de sprider ett lugn än när de flaxar ur sig näst intill tokroliga takter. Spår som "Lazy", "Picnic by the Motorway" och "Saturday Night" hänför exakt lika mycket nu som då, medan "Filmstar", "Starcrazy" och "She" är i käckaste laget. Tänk om "Europe is our Playground" hade fått vara med och leka. Tanken är svindlande. Men senast nämnda låt startar istället upp CD2 på sitt svala och angenäma vis. Resten av skivan pulserar fram (med vissa undantag, exempelvis "Money" och "Young Men") i samma behagliga tempo.

Den stora behållningen från livebiten är när Neil Tennant från Pet Shop Boys gör ett gästinhopp. Först i "Saturday Night" och därefter med Pet Shop Boys-covern "Rent". Det hela sker under bandets konsert i The Roundhouse, december 1996.

Här börjar man dock tyvärr se tendenser till det gympass Brett Anderson på senare år har förespråkat i livesammanhang. En sorts hetsdans i ordets sanna bemärkelse. Ungefär lika kul i praktik som i teori.

Det bör tilläggas att demo-spåren till "Coming Up" är av otroligt sorglig karaktär, för vem vill höra Brett Anderson yla ur sig sång över musik som inte har hittat en grund någonstans. Efter att ha hört "Dead Leg" (som senare kom att bli "Beautiful Ones") har jag svårt att ta slutversionen på allvar. "Dead Leg" biter sig kvar och detta är bara av ondo. Det här kan inte ens vara intressant för den mest hängivne Suede-nörden.

Head Music

(3/6)

Antagligen borde Suede lagt av efter "Coming Up", då fanan fortfarande var i topp. Men man måste ändå förstå dem. Brett Anderson har tidigare klargjort att "Coming Up"s inspelningsperiod var den minst ångestfyllda tid under gruppens historia. Bandet var som pånyttfött och när man slutligen har funnit ett vinnande koncept är det svårt att sätta stopp.

Även "Head Music" gjorde sig bra hos den stora massan och låtar som "She's in Fashion" och "Can't Get Enough" spelades flitigt på radion, men kommersiell succé går inte alltid hand i hand med kreativ succé. "Head Music" känns så här i efterhand oerhört plastig. Jag tänker på dess elektroniska skrud, som antagligen kändes fräsch strax innan 2000-talet gjorde entré. Det är svårt att känna igen det gamla Suede när fläskiga effekter tar för stor plats. Att kalla "Head Music" överproducerad är inte att ta i.

Några få godbitar finns dock här med, inledningen med "Electricity" är icke att förglömma, men det svider en aning i hjärtat att höra Brett Anderson senare på skivan häva ur sig textraden  "Give me head, give me head, give me head music instead".

Även "Head Music"s B-sidor har hängt med i fallet. Lite mer avskalade kanske, lite mer nära sina grundstenar, men det går inte att släppa känslan av att bandet mår lite för bra för sitt eget bästa. Spelglädjen har vunnit på bekostnad av musiken.

A New Morning

(2/6)

"There's a part of me that sometimes thinks maybe we shouldn't have made it at all". Orden kommer från Brett Anderson och är en del av inledningen i "A New Morning"s medföljande booklet. Att skriva en sådan sak är som att kasta ut stora köttstycken till kritikerkåren. Men det är också ett ärligt konstaterande som ger pluspoäng i min bok. Tyvärr finns det inte många pluspoäng att fästa på Suedes (antagligen) sista verk. En sorti av renaste hantverk, javisst. Så ren, oskavd och långt ifrån kantig att man knappt märker av den.

Men tittar man förbi musiken på "A New Morning" finner man, i likhet med alla redan nämnda nyutgåvor, en oerhörd informationskälla. Mer än vad man i många fall räknar med. Detaljer, nörderier att gräva ner sig i. Och utan att avslöja något ger intervjuerna med Richard Oakes och Neil Codling mer än förväntat.

Med detta sagt och sammanfattningsvis känns det som ett givet val för den store Suede-anhängaren att köpa hela paketet. Samlarvärdet finns där. För den mindre engagerade (och som dessutom inte bär på "Sci-Fi Lullabies" sedan tidigare) bör det räcka med de tre första. Där finns den söndertrasade och likt förbannat vackraste sidan av Suede. Slyngeln som struntade i givna ramar, brände ut sig via dekadens och som följaktligen blev det svarta fåret i britpop-skocken. Som en av adlig börd i söndersliten skinnpaj.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA