x
Public Image Ltd.: Trädgårn, Göteborg

Public Image Ltd., Trädgårn, Göteborg

Public Image Ltd.: Trädgårn, Göteborg

Recenserad av Josefin Bagge | GAFFA

Det känns nästan som att det är mer liv i den här gubben än den benige rebellen från '77 som hävdade sig vara antikrist. John Lydon kliver ut på scen i sällskap av Lu Edmonds, Bruce Smith och Scott Firth, de senaste i samlingen PiL-medlemmar. Iklädd vinterjacka och med håret stående rakt upp på huvudet. En slags kollektiv insikt sprider sig i rummet att den här mannen är den sista av sin sort.

This Is Not A Love Song och Poptones är först ut och trots att folkskaran reagerar uppmuntrande är det inledningsvis ett stelt förhållande mellan scenen och lokalgolvet. Det saknas interraktion och spänning, och det blir mer som att beskåda ett spektakel. Ett spektakel som i predikan skriker mer än sjunger så att håret på huvudet darrar. Spottar på golvet (fuck the system) och dricker något som förmodligen inte är vatten, och säger med vän röst att "Scandinavia is my second home" innan Public Image till slut börjar få krut i publiken.

Det är en lättnad att Lydon är en sån självoptimist, och han skrockar om vilken tur det är att fienderna stannade hemma och bara de riktiga vännerna tog sig hit. Själv tycker jag fortfarande att bristen på publik är lite deprimerande. Det är lika mycket golv som männsikor i Lydons synfält ikväll. 

Bortsett från Rotten himself osar gruppen avsevärt lite punk. De spelar tajt, själfullt och nära perfektion. Edmonds, mannen som från vissa vinklar verkar vara gjord av skägg, är eld och lågor på sina diverse gitarrer. Basgångarna från Firth kan mörda, men ändå är det ingen jordbävning på dansgolvet. Efter den oändliga och ganska tråkiga Albatross mumlar Lydon "Nice and comfy", och det är precis den inställningen som ligger i luften. Trevligt och bekvämt. Inte särskilt anarkistiskt.

Men någonting händer efter Flowers Of Romance, som är så bra att det nästan gör ont. Inte ens den stenhårda säkerhetsvakten vid sidan av scenen kan stå still. Det sker ständiga instrumentbyten och fram kommer varianter och exemplar jag är glad att jag inte vet namnen på. Även U.S.L.S. 1 är en total känslobomb som brusar till i själen.

Det svajar. Stundtals tenderar låtarna, vilka ofta har en längd som får en att förlora tidsuppfattning, att tappa dragningskraft och delar av den rastlösa publiken verkar gå. Och stundtals, när väggen av välsvetsat ljud förenar sig med Lydons skrikande, hjärtskärande punktexter, faller allt på plats.

Under Bags och Religion kikar punkmentaliteten fram och det känns hederligt och purärligt, som någonting väldigt avlägset som inte gjorts på många, många år. 


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA