x
Bright Eyes: Where The Action Is, Göteborg

Bright Eyes, Where The Action Is, Göteborg

Bright Eyes: Where The Action Is, Göteborg

Recenserad av Daniel Horn | GAFFA

Vem nämnde att Bright Eyes var singer/songwriter-material? Conor Oberst var kanske i ett tidigt stadie den brustna röstens följeslagare. En slags förening av Elliot Smith och Bob Dylan. Men mycket har hänt sedan de första gråtmilda tonerna mötte Conor Obersts bandare, där nere i föräldrahemmets källare. Uppbrottet mot traditionella singer/songwriter-strukturer märktes ganska omgående. På den drygt tio år gamla "Fevers and Mirrors" leks det ordentligt med olika uttryck. Att kalla den episk och på gränsen till överemotionell känns helt i sin ordning. Därifrån har vi lärt känna Conor och hans nu-countrykrigare. Efter 2000-talet slutade kidsen att skära sig. De lyssnade på Bright Eyes istället.

Men likt alla varelser på denna vår jord har även Conor Oberst vuxit upp, lagt till långt hår, odlat skägg för att senare klippa sig utan att passera jobb. Hans yrke ligger istället i att skifta nyanser för varje album. För några år sedan tacklade han det hela med att släppa en "traditionell" Bright Eyes-skiva och en electroinspirerad skiva på samma gång.

Med senaste "People's Key" går vi mot ett rymdimperium av toner, där Pink Floyd skakar hand med altcountry och där Flaming Lips tomtar bara bjuder på mjuka paket.

Hur formar man då hela det här trettonåriga ansiktsskiftande deppkalas till en timmeslång konsert? Man gör det så ickeöverraskande som möjligt. Samlar alla delar till americana-facket och låter det puttra lite sådär i lagom takt.

Till en början bidrar Conor Oberst med en ganska så ansiktslös show. "Four Winds" gör visserligen sitt, men det är svårt att komma åt den solglasögonprydde frontaren, som håller sig en aning på avstånd, med fylletrippande danssteg och intetsägande, meningslösa peppsnack. Hela känslan av välbehag blandat med nervig ångest försvinner längs med samma vindar som tar tag i rökmaskinens utpust.

Det blir bättre. "Lover I Don´t Have To Love" är en gedigen klassiker i sammanhanget. "Road To Joy" Från Bright Eyes stora genombrott "I'm Wide Awake, It's Morning" har gått och blivit gruppens stora anthem. Allt och alla vaknar åter till liv. First Aid Kit skickas ut på scen utan närmare presentation, medan låten bara eskalerar. Till slut står allt och faller med låten. Vittrar sönder och det i positiv bemärkelse. Conor Oberst tar slut på sig själv. Visar ögonen för oss alla och beger sig ner i publiken. I och med det följer även den där kontakten man tidigare har eftersökt. Han är lite sent ute. Men att få en ansiktslös show att lyfta på nio är också det beundransvärt. Den här gången håller sig däremot magin en bit på avstånd.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA