x
Glasvegas: Where The Action Is, Göteborg

Glasvegas, Where The Action Is, Göteborg

Glasvegas: Where The Action Is, Göteborg

Recenserad av David Winsnes | GAFFA

Han stapplar in i någon träningsoveralliknande utstyrsel, säger sömndrucket hej och river igång Glasvegas hittills tröttaste version av Geraldine på svensk mark. Det tar ett par låter innan man förstår vad det rör sig om. Lonesome Swan är vanligtvis inget mästerverk, men som dagens andra låt förvandlas den till en horribel gegga med skotsk fylleaccent. Ja, James Allan är rätt packad. Det är bassisten Paul Donoghue som har på sig en t-shirt där Johnny Cash pekar fingret, men det är sångaren som verkligen står för gesten. I de höga, monotona partierna lyckas han oftast dölja det, även om ansiktsuttrycken och den vingliga gången avslöjar annat. Det är istället i de låga tonerna det brakar helt åt helvete.

I It's My Own Cheating Heart That Makes Me Cry stannar han plötsligt upp i sången, tittar ut och ler domnande ut mot en frågande publik. Sedan säger han både cheers och skål och ger sig under Shine Like Stars ned till publiken för att ge en tjej de resterande mängderna av sin öl. Tyvärr för bandets del är det redan alldeles för sent. De försöker med flackande blickar skratta bort det, men när en av kollegorna får sparka Allan i röven för att han ska återfå fattningen och dra igång Lost Sometimes är det rent plågsamt att titta på. Här ryms förstås en cynisk underhållning, men gränsen mellan komik och tragik är uppenbart hårfin.

När mellansnacket inte är otydbart handlar det om vitt vin eller att vilja få en av ljudteknikerna – som är Allans hjälte enligt honom själv – att hoppa från en byggnadsställning. Men under spelningens gång har frontmannen också en ovana att göra sina utspel mitt under låtarnas gång. Den annars så energiska Go Square Go är lika ofokuserad som en bild på ett ufo och knappt en kontur av sitt albumjag, och under efterföljande The World Is Yours är det omöjligt att inte ställa sig frågan om Glasvegas har inlett en grötig spoken word-karriär uppbackad av lite distortion. Samtidigt är det synd om övriga tre medlemmar, inte minst Jonna Löfgren som förmodligen vill visa upp bandet från sin bästa sida på hemmaplan. De piskar upp monumentala ljudväggar till ingen nytta, eftersom Fyllejames är där med hammare och pansarvagn och raserar alltihop sekunden senare

Heller är det inte i närheten av Matt Berninger-klädsamt. Det är en berusning som visar upp James Allans sämsta sidor och som bevisar att vi än idag fortfarande kort och gott accepterar att musiker som folk betalat stora pengar för super långt mer än vad som är rimligt för att kunna prestera. Därför är leendena, påhejarropen och de överdrivna applåderna precis lika provocerande som det James Allan sysslar med denna tidiga kväll. Uppmuntrandena. Den enda ljusglimt jag finner är insikten att huvudpersonen denna turné lagt ned det meningslösa gitarrposerandet á la Melodifestivalen och helt koncentrerat sig på att sjunga. För hade han dessutom tvingats handskas med en gitarr hade slakten kunnat sluta i svåra psykiska men.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA