x
Serenades: Peace & Love 2011, Venus

Serenades, Peace & Love 2011, Venus

Serenades: Peace & Love 2011, Venus

Recenserad av Josefin Bagge | GAFFA

Det är svårt att beskriva förhållandet mellan Adam Olenius och Markus Krunegård utan att upprepa vad som redan sagts, det indirekt uppenbara. Serenades är, hur man än ser på saken, 2011 års par. Två smått excentriska frontmän som bildar en enda monstruös enhet. Två orubbliga personligheter blir en. En superduo. Man kan gå så långt som att kläcka modern av alla klyschor, de tar fram de bästa av varandra.

Precis som de sjäva beskrev det i ett av duons första meddelanden till världen växer deras båda röster ihop till en ny naturkraft. Och lyckligtvis är den självgoda medvetenheten om vad det är de skapat och dess potential snarare en drivkraft än ett farthinder. Istället för att låta det gå ut över egot blir spelglädjen och kärleken en energi som närmast kan liknas religiös.

I skuggan vid den något mindre scenen Venus ger Serenades en försmak på det kommande debutalbumet. Det är ingen tvekan om att första singeln Birds är deras trumfkort. När det är som mest kraftfullt låter bandet på scen som en hel orkester. Men det handlar om kontext när det kommer till Serenades och den här typen av powerpop. Viss musik är helt enkelt inte ämnad för utomhusscener, än mindre på festival. De får inte den totala uppmärksamheten och det fokus låtarna kräver. Värmen stannar inte kvar i den något glesa publikskaran. Hade det inte varit för kontexten, skulle vi ha upplevt magi.

Sedan Laakso med fyra album i bagaget slutade vara prio ett har Markus Krunegård släppt hela tre studioalbum under sitt eget namn. Ändå är det här den bästa Krunegård jag både sett och hört. Jag tackar Adam Olenius innerligt. 


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA