x
Kings Of Leon: Peace & Love 2011, Utopia

Kings Of Leon, Peace & Love 2011, Utopia

Kings Of Leon: Peace & Love 2011, Utopia

Recenserad av Josefin Bagge | GAFFA

Man måste ställa sig frågan vad det är man förväntar sig av Kings Of Leon. Vad är det man är ute efter. Är det en kvalitativ, stabil och mustig konsert? Är det att se det där bandet med den där låten med den lustiga titeln? Är det att svettas och skrika en stund?

Isåfall kan man vara lugn. Kings Of Leon har allt det där. De ger till den groteskt stora publiken allt de vet att de vill ha, med något enstaka leende. De spelar så träffsäkert och exakt att man hade kunnat missta det för att vara förinspelat. Man kan beskriva showen, för det känns mer som en show än en konsert, med ord som "mäktig" och "explosiv". Det handlar nämligen inte bara om det viktigaste av allt, musiken. För den tiotusentals starka folkmängden som liksom trängs med sig själv har man tagit fram de stora kanonerna. Enorma strålkastarljus, rök och fyrverkerier, aningen överarbetade effekter som gör videoupptagningen lite mer "spännande".

Det är sulvstigt. Är man vid sina sinnens fulla bruk man kan inte påstå annat. Det blir svårt att se skogen för alla träd när musiken, hur korrekt spelad den än må vara, inte får stå i förgrunden. Caleb Followill har som alltid minen av en man som inte vet hur han ska hantera synen av tjugotusen människor som skriker i hans riktning, men som lärt sig härda ut. Det finns ingen ärlig lycka i detta sjukliga idoliserande.

De större låtarna, "hitsen", de som alla egentligen väntar på passar bäst i jättekonceptet. Men det gör dem inte bättre. De låtar som är äldre än Come Around Sundown och Only By The Night är fortfarande det bästa de har i katalogen. Crawl och avslutande Black Thumbnail är bland guldkornen, dolda under alla lager av "show". Men enligt konstens regler borde inte låtar som säregna Charmer ha den här jättepubliken. Och jag kan inte låta bli att undra, hur fan blev det här mainstream?


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA