x
Sick Puppies: Peace & Love 2011, Venus

Sick Puppies, Peace & Love 2011, Venus

Sick Puppies: Peace & Love 2011, Venus

Recenserad av David Winsnes | GAFFA

Lykke Li har bjudit in till Fantasia. De flesta verkar ha lystrat. När australiensiska alt-rockbandet Sick Puppies klampar in med spagatbredbent gång 30 minuter senare är publiken liten. Visserligen drar akterna inte riktigt samma publik – längden på shortsen avslöjar mer än man kan tro – men det är uppenbart att trion tagit publik skada av schemakrocken.  Och det känns fint att vi har kommit så långt i vårt musiklyssnande. Sick Puppies är stundtals horribla.

Shimon Moore skrikfrågar om vi är redo att ha en kul jävla stund efter tre låtar, vilket känns som lite nedvärderande (men ofrivilligt insiktsfullt) mot det som redan spelats. Men ja, en mindre bunt verkar redo och vajjar uppskattande med händerna när Moore sjunger "yeah". Tyvärr blir det mindre och mindre musik ju längre spelningen leder. Man ska förstås alltid se med tillförsikt på ett band som låtit sig influeras av Silverchair, och visst når den arenaminnande hårdrocken stundtals chockerande låga Breaking Benjamin-nivåer, men när Moore får för sig att hans interaktion med publiken är Guds gåva till mänskligheten önskar jag tidsåldersenligt att en T-Rex ska dyka upp och tysta honom. 

"How do you feel", vrålar han oftare än han sjunger. Det är då meningen att publiken varje gång ska svara "fuck yeah", en uppgift många tappra eldsjälar åtar sig. Delar man upp spelningen i låtar och "fuck yeah" blir det tydligt hur mycket snack och lite verkstad Sick Puppies utstrålar. Moore pratar hela tiden i Sick Puppies-format, gastar gång på gång på om att det är vi som gör dem – genom att köpa biljetter, genom att titta på Youtube, genom att kort sagt existera. Inledningsvis kan det misstas för ödmjukhet, men oroväckande snabbt går det upp att Moore mestadels är kåt på sig själv, sin publikkontakt, sin sits och allra mest på bekräftelse. 

Chris Milenski inleder ett knasointressant trumkomp, efter att ha stått och insupit känslan en stund frågar Moore om vi känner detta och gör en svepande rörelse mot trumsetet som om Milenski är på väg att avfyra tidernas solo. Men samma lunkande melodi fortsätter spelas, Moore verkar djupt imponerad av luftslottet och har just exemplifierat hur man sliter ut ord. Många börjar lämna för Kings of Leon och ryggtavlorna pekar mot en råbarkad Friskis & Svettis-ledare.

Ändå drar All The Same och Riptide drar ned stora applåder och det är många som väljer att hoppa när Moore befaller dem att göra så. Trots det tvungna lyckas han med enorma medel höja stämningen. I slutskedet hetsas publiken att innovativt nog peka finger och en vansinnigt usel cover på Cee Lo Greens hit Fuck You följer. Där och då blir det som tydligast att Sick Puppies över huvudtaget inte har något att komma med. Att de hela tiden vill flytta fokus från musiken – och framhäva det uppsluppna, icke-musikaliska.

Shimon Moore ska ha ett erkännande för ansträngningen - absolut ingenting mer. Naivt nog trodde jag att vi hade passerat åren då denna typ av musik sågs på med blida ögon. "Are you ready to help me count to four", frågar Moore. Nej.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA