x
Patrick Wolf: Peace & Love 2011, Venus

Patrick Wolf, Peace & Love 2011, Venus

Patrick Wolf: Peace & Love 2011, Venus

Recenserad av Josefin Bagge | GAFFA

Det finns många som med nytta kan ta lärdom av Patrick Wolf. Det är ett så enkelt koncept. Hållbara, tidslösa popsånger som lyckas bevara sin integritet och inte tar några genvägar, en profil på scenen som kan vara blygsam och ändå få folk att öppna armarna i hängivenhet, och så det där simpla, smittande, pinsamt oforcerade leendet. Framförallt vinner han på att vara så förbannat trevlig. Ingen kan inte älska en trevlig britt, i rött hår och småful skjorta.

Visserligen börjar det lite segt och tillbakahållet på en av torsdagens första spelningar, och det tar fram till tredje låten innan det riktigt kommer loss. Att öppna med en låt som väna Armstice är onekligen ett risktagande. Men när det väl kommer igång med Time Of My Life slutar det inte att vara lite otroligt. Han dansar runt på scen med små piruetter och subtila höftrullningar i sann Wolf-anda. Bermondsey Street beskrivs som 2011 års kärlekssång, och det känns verkligen i det varma mellansnacket att Peace & Love är den perfeka arenan för Wolf.

Det blir dessutom bara bättre och bättre, och avslutande The Magic Position och The City får med all rätt spelningens högsta gensvar. När han går ner till publiken utbryter ett mindre beatlemania, de som får röra Wolf hyllar honom likt ett högre väsen. Och vem kan förresten säkert säga att han är något annat?

Det bör även tilläggas att Wolf idag fyller 28 år. Grattis, Wolfy! 


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA