x
I Blame Coco: Peace & Love 2011, Venus

I Blame Coco, Peace & Love 2011, Venus

I Blame Coco: Peace & Love 2011, Venus

Recenserad av Josefin Bagge | GAFFA

Det finns inget med Coco Sumner som indikerar hennes 21 år, varav knappt ett har gått sedan hennes första och hittills enda album The Constant gavs ut. Hennes energi, scennärvaro och naturligt avslappnade röst kommer nästan som en chock. I kontrast till de manliga medspelarna ser hon ut som ungefär fjorton, men hon sjunger som om hon levt tre gånger så länge. Sättet hon rör sig över scengolvet, slänger en handduk över axeln och hoppar upp framför trumsetet, är tecken på att hon antingen är väl instuderad på hur rockstjärnor ska föra sig, eller att det helt enkelt ligger i generna.

Går det att prata om Coco utan att nämna pappan? Det verkar omöjligt när det då och då kommer små fläktar av Sting, vare sig hon vill eller inte. Det där med äpplen och träd, ni vet. Spellistan består av materialet från The Constant, i sällskap av en cover på Fleetwood Macs The Chain. Inledande Party Bag och Quicker med sitt nittiotalistiska pianoriff får ett nytt sorts liv när de framförs så här. Dock blir Ceasar något av en miss med Robyns refräng som playback, och under ett antal låtar är sången orättvist låg i volymen. Men Coco vädjar att "Kom igen, Sverige" på hygglig svenska och tabbarna är redan glömda och förlåtna.  


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA