x
M.I.A.: Peace & Love, Fantasia

M.I.A., Peace & Love, Fantasia

M.I.A.: Peace & Love, Fantasia

Recenserad av Jack Hildén | GAFFA

Det är fascinerande hur något så politiskt kan få genomslag när alla mest vill hoppa upp och ner. Det gör de ju ändå, men jag undrar hur mycket de tänker på storbildsteven som för en gångs skull inte visar konserten utan somaliska pirater och skjutande vapen.

M.I.A gör nog musik där man kan välja att bortse från piraterna och rikta in sig på de flimrande ljusen och basen som snabba hjärtslag i luften. Det är en vild mix av genres. Inte att låtarna hämtar från varsin genre, utan i en låt blandas traditionell hiphop med elektronisk klubbmusik och typ… rock'n'roll. Många skrik om Sweden ska också få plats och de två dansarna går lös längst fram, ibland utan att ens M.I.A är kvar på scenen. Då blir det mer som ett dansgolv på en klubb, och kanske är det bäst så. Det är en märklig upplevelse. Jag tror att många kan känna igen sig i att man häpnas över hennes musik samtidigt som man inser att man inte skulle höra någon skillnad om det byttes ut mot en tonåring som haft för kul vid datorn.

Att dansarna tar så stor plats och att både publiken och fotografer släpps upp på scen gör att konserten upphör att vara konsert. Det där med fotograferna som står i en klunga och fotar henne, ihop med bilder på skärmen som visar hur folk lär sig datorer, får mig att tro att hon mest av allt vill säga något om övervaknings- och informationssamhället. Att hennes strävan efter ljudmässigt kaos reflekteras i det. Gränsen är dock fin mellan att förmedla budskapet och att helt enkelt ha hybris på sig egen stil.

 


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA