x
30 Seconds To Mars: Peace & Love 2011, Utopia

30 Seconds To Mars, Peace & Love 2011, Utopia

30 Seconds To Mars: Peace & Love 2011, Utopia

Recenserad av David Winsnes | GAFFA

Att sätta 30 Seconds to Mars på största scenen Utopia är intressant ur flera synvinklar. Karlifornienbandets alternativa emorock har sällan kraft nog att nå ut till publiken längst bak på den stora planen, och de få anthems som innehar kraftmöjligheten stöps ofta om i liveformat. Trots det drar Jared Leto och hans mannar uppenbarligen väldigt mycket folk, och frågan är om en annan scen ens skulle kunna vara tänkbar.

Med bombastiska trummor som stegrar i takt med publikens arrangerade allsång finner bandet ett säkert med stämningshöjande kort som utnyttjas så frekvent som möjligt. Ibland fungerar det ypperligt, men ju längre spelningen lider, desto mer förvandlar Leto det till ett jippo. Först och främst är tilliten till publikens textkunskaper väl stor. Det är snarare regel än undantag att han vinklar mikrofonen mot människomassan i refrängerna. From Yesterday är en av repertoarens bulldozers som slaktas i en akustisk version där de hängivna tio första raderna viskar orden, medan resten av publiken står och kikar och försöker urskilja ljud. Samma sak med The Kill, som för väl nog kommer igång efter ett tag.

Som om det inte vore nog väljer Jared Leto att under andra delen av spelningen närmast uteslutande att koncentrera sig på att bjuda upp folk på scen. Den första gången är det kul, men då han skrikit "you in the white shirt with a tattoo, you can come too" 67 gånger är fokus helt sneddrivet. När han efter en timme varnar oss om att de kanske inte hinner köra fler låtar, får klartecken om att fortsätta och ägnar två tredjedelar av resterande halvtimme åt att bjuda upp fler flaxande fans blir det mest skrattretande.

Vacker allsång på Kings and Queens ringer ut – och för första gången får de sceninbjudna göra något annat än att stå vid sidan av och titta – men det är så dags då. 30 Seconds to Mars har festivalens hitintills mest hängivna fans, och även om det kan vara lite svårt att förstå varför, så är det trots allt den klart största behållningen på en konsert som tyvärr slarvas bort någonstans på vägen.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA