The Strokes: Peace & Love 2011, Utopia

The Strokes, Peace & Love 2011, Utopia

The Strokes: Peace & Love 2011, Utopia

Recenserad av Josefin Bagge | GAFFA

Det är casual friday som gäller för indierockens återbärare The Strokes. Tjugo minuter efter utsatt speltid kommer de slutligen ut på scen, frontfiguren Julian Casablancas iförd solglasögon. Vid midnatt. Det känns redan här som att något inte står helt rätt till. Is This It är först ut, med en basgång som känns i skelettet och våldsam gitarr från Nick Valensi som är i sitt esse. Casablancas å andra sidan står spöklikt lutad över mikrofonstativet och låter trött.

Det vilar fortfarande en känsla av underground över The Strokes,  det råa och otyglade i musiken som ständigt går sin egen väg. Bandet står som skuggor mot en backdrop av ljus, silhuetter som hörs mer än syns. Det är fantastiskt kvalitetsmässigt, men trots att musiken är spelad till perfektion är det något som hänger löst. Casablancas fortsätter att se aningen uttråkad ut. Last Nite och Under Control är de stunder då han faktiskt verkar ärligt engagerad i framträdandet.

Sedan The Strokes släppte sitt fjärde album Angels efter fem års paus och ett omtalat soloprojekt har det ryktats om inre konflikter mellan bandmedlemmarna, främst riktat mot Casablancas avskärmande. Hur mycket sanning och överdrivt som ligger i det är svårt att avgöra, men jag kan inte låta bli att lägga märke till Casablancas korta tal om hur han gärna hållit sig närmare publiken men att han inte vill lämna de andra grabbarna bakom sig. Hm.

Plötsligt tackar de för sig och konserten är slut. Trots att de började tjugo minuter sent (och inte den minsta ursäkten får vi) spelar de bara en dryg timme. Ingen förstår någonting. Var det allt? Is this it? 


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA