x
Social Distortion: Peace & Love, Fantasia

Social Distortion, Peace & Love, Fantasia

Social Distortion: Peace & Love, Fantasia

Recenserad av David Winsnes | GAFFA

Mike Ness pratar om det tidiga 80-talet. Början på Social Distortion-eran. Att det vara andra tider; farligare att vara punkrockare. Samtidigt blir det oundvikligt att inte dra paralleller till vad han själv gör. Åren går, och Social Distortion med dem. Det är i försvar ingen nostalgisk bokning längs med samma röda linje där Journey och Foreigner står och pustar ut, här finns fortfarande en bestående kärna, men det är på tok för segdraget.

Machine Gun Blues presenteras genom att Ness konstaterar att de nyligen gjort en video till låten som aldrig skulle kunna spelas på MTV. Och en unken trötthet lägger sig över Fantasia. Scenvalet ja. Folktillströmningen är minst sagt snål. Att festivalledningen valt att lägga en smått avdankad liveakt under kvällen, på den näst största scenen, är oförlåtligt och dessutom orättvist mot Social Distortion själva. "Where are the crazy ones", frågar sångaren halvvägs in – i sammanhanget en berättigad fråga. Bandet drar till sig den klart äldsta målgruppen på hela festivalen, även om en del nya fans trängs med silverskäggen.

Räddningen är ironiskt nog en bunt dynamiska gitarrsolon, vilket annars brukar verka som den slutgiltiga indikeringen på ålderdom. Six More Miles och So Far Away höjer stämningen och när Ness namedroppar inspiratörer som Cash, Ramones och Rolling Stones slår visserligen testosteronet i molnen, men det är ändå engagerat på ett sätt som melodierna och i viss mån också texterna inte känns. Hade spelningen varit den halva hade det intensiva kunnat förkapslas, men här går det ofta förlorat.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA