x
Mando Diao: Peace & Love 2011, Utopia

Mando Diao, Peace & Love 2011, Utopia

Mando Diao: Peace & Love 2011, Utopia

Recenserad av Josefin Bagge | GAFFA

Förra året tog sig Mando Diao ytterligare ett steg närmare den globala stjärnstatus de alltid varit ämnade för och gjorde, liksom de flesta större akterna i musikvärlden under de senaste tjugo åren, en spelning för MTV Unplugged. På samma tema spelar de ikväll, en konsert som beskrivs som akustisk. Här verkar ordet ha en något oklar mening, för precis som på Unplugged-spelningen är det inte särskilt unplugged.

Mando sjunker bara längre och längre ner i sextiotal. Med tunga, röda ridåer i guldrep som backdrop i ett försök att forma samma känsla av intim exklusivitet som på originalkonserten, och bandets frontmän iklädda kostym känns det som man ser en dokumentär om Lennon/McCartney när Gustaf Norén och Björn Dixgård delar mikrofon och gungar lätt på knäna.

Det är svårt att säga vad det beror på, om det är fel scen eller fel tid på dygnet eller fel väder, men Mandos energi når inte längre ut i publiken än ett par meter. Kanske är det bara bortförklaringar för att undvika en anmärkning på själva musiken. Losing My Mind och Dance With Somebody är de höjdpunkter då konserten känns ordentligt mustig och kärnfull.

Norén har väl egentligen alltid varit en frontman av den här kalibern. När han inte tycker att publiken klappar tillräckligt avbryter han Mean Street och säger att det låter "förjävligt". Han verkar mena att det helt och hållet är åskådarnas fel att det blir stillastående. Stämningen som långsamt breder ut sig är inte direkt ödmjuk. 


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA