x
Journey: Peace & Love, Fantasia

Journey, Peace & Love, Fantasia

Journey: Peace & Love, Fantasia

Recenserad av Daniel Horn | GAFFA

Peace & Love bokar inte till sig Journey för att fiska simpla ironipoäng. Det här handlar inte om nostalgi eller om våta drömmar om 80-talets frenetiska allvar. De gör det för att Journey är ett säkert kort. En grupp som, trots att deras storhetstid var sent 70- tidigt 80-tal, fortfarande känns vitala. Sångaren Arnel Pinedas intåg i bandet gör sitt. Han håller alla ögon fäst vid sig, samtidigt som han är en sjangdobel herre och låter övriga bandmedlemmar få ta plats när det är dags att visa upp musikalisk kunskap. Arnel kanske inte knyter näven, likt Steve Perry, i var och vartannat tonskifte, men han har andra värdefulla talanger. Och så låter han ju kusligt lik den förre Journeysångaren.

Journey forcerar ur sig "Separate Ways (Worlds Apart)" omgående, och det är ett omedelbart, direkt och fantastiskt initiativ. Därefter ges en intensiv "City of Hope". Bandets senaste singel som skulle få John Farnham att baxna. Vi behöver inte gå in på låtens glorifiering av Amerika, det känns fel när Arnel mer riktar den rakt mot oss i publiken. "Stone in Love" kan mycket väl vara kvällens stora räddning. En låt som osar amerikansk college, men har något vackert svävande över sig. Refrängen innehåller allt det vackra som man faktiskt kan finna i vissa AOR-band. Efter den går det dock utför. För första gången under kvällen möts man av den komiska situationen att medlemmarna, i det här fallet gitarrvirtuosen Neal Schon, söker bekräftelse via malplacerade och ofta lite för långa solouppvisningar. Solot förs fram, tystnad för applåder och sedan en fortsättning. Inte ens Arnel kan upprätthålla intensiteten efter lite för många sådana här debakel. "Be Good to Yourself" med sina sköna satsa på dig själv-vibbar tar oss tillbaka till 80-talet igen, trots att den tillhör bandets senare material. Men det känns inte så kul längre. Spelningen tynar ut i en kommersiell tackling av jazz och progressiv rock.

Allt sätts på sin spets när Journey mot slutet, och lite på rutin, häver ur sig "Don't Stop Believin'" och "Any Way You Want It". Publiken är här för hitsen. "Hur Journey egentligen?" har någon plitat ned på en stor skylt och under ovanstående två bidrag kan man fråga sig detsamma. Under längre delar av den här konserten borde man kanske istället fråga sig "Hur Journey egentligen all ansträngning till lättviktig rock?". Men de är ett säkert kort och då per automatik djupt aktuella för Peace & Love, även 28 år efter att "Separate Ways" föddes.

Annars, någon keyboard uppfäst på väggen undrar ni. Nej, inte så långt ögat når. Men väl en skalbagge med vingar. Journey vill få det mest omöjliga att lyfta. Ibland går det, ibland inte alls.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA