x
Metallica: Ullevi, Göteborg

Metallica, Ullevi, Göteborg

Metallica: Ullevi, Göteborg

Recenserad av Tomas Lundström | GAFFA

Det har sagts en hel del om världens största metalband Metallica. Om deras åsikter kring fildelning, de senaste plattornas musikaliska inriktning och gruppterapin Some Kind of Monster, bland annat. Samt dess förmåga att leverera live nu för tiden, 30 år in i karriären.

De tvivlarna blev tystade på Ullevi. Med råge.

Metallicas spelning var i stort sett klockren, från sammanställningen av låtlistan till framförandet av densamma. Bandet gav, de strax under 57 000 i publiken tog emot och skickade tillbaka, Metallica växte ännu mer. Det var ett taggat Metallica i sitt esse vi fick se på Ullevi.

Lyckligtvis märktes det att det var med turnépaketet Big 4 som Metallica kuskar runt för tillfället. Det gjorde att inriktningen på konserten låg bortom alla mer radiovänliga, snällare låtar och istället var det bandets thrash metal-ådra som stod i centrum.

Någon låt ur "Unforgiven"-sviten eller någon "Nothing Else Matters" fick vi inte och bara enstaka låtar från bandets fyra plattor som de har gett ut den här sidan den självbetitlade svarta skivan.

"The Memory Remains", som kommer undan med sitt bluesiga riff och skapade en enorm allsång i slutet av låten var bidraget från "Load/ReLoad"-eran, "St Anger" lämnades tacksamt därhän helt och bidraget från senaste "Death Magnetic" var "All Nightmare Long", den solklart starkaste låten på den skivan.

Istället hade Metallica valt att fokusera på sitt äldre, hårdare material. Öppningsspåret "Hit the Lights" sparkade i gång konserten och när de följde upp med monstruösa "Master of Puppets" kokade Ullevi.

Det tog sex låtar innan Metallica lämnade sina första fyra skivor bakom sig och det var grunden till såväl bandets entusiasm som publikens dito. Det radades som sagt upp klassiker från de tidigare skivorna. "Blackened", "Ride the Lighting", "One", "Fade to Black" och "For Whom the Bell Tolls" samt den instrumentala "The Call of Ktulu" var några av låtarna man hann med innan "Creeping Death" fick stänga konserten. Det värmde något oerhört, särskilt eftersom det dessutom lät så bra.

Den kanske största kritiken Metallica har fått de senaste åren är nämligen att de inte riktigt har klarat ut att spela live och då särskilt inte trummisen Lars Ulrich. Men även han var i sitt esse på Ullevi. Något fuskande på de snabbare partierna på till exempel avslutningen av "One" syntes inte till och även den personliga hastighetsfavoriten "Damage Inc", som överraskande revs av som extranummer, fixade han galant.

Jag ska ärligt säga att jag inte trodde att Metallica hade det i sig längre, även om jag hoppades att jag skulle ha fel in i det sista. Jag är oerhört glad att jag hade det och att Metallica bjöd på en sådan fruktansvärt bra konsert.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA