x
Airbourne: Sonisphere 2011, Saturn

Airbourne, Sonisphere 2011, Saturn

Airbourne: Sonisphere 2011, Saturn

Recenserad av Chris Lindahl | GAFFA

Det går inte att ta ett band seriöst då de börjar sin konsert med intromusik från Terminator 2. Men mening är inte att man ska se Airbourne genom sina välslipade läsglasögon. De ska istället njutas av genom att bara repiga Ray-Ban-kopior inköpta på valfri gatufestival.  

Terminator 2 har varken världens bästa manus eller skådisar och likt filmen har inte heller Airbourne världens bästa låtar eller världens bästa musiker. Men båda två hittar en nerv. Samma nerv som vill se Arnold Schwarzenegger iklädd motorcykeljacka häva ur sig one-liners vill också se vuxna män med långt hår svettas som våta trasor samtidigt som de juckar med gitarrer, vräker fram svulstiga solon och spelar medioker klappa händerna-rock som alla kan digga till.

Airbourne är svettiga, högljudda, svulstiga och helt vilda. Frontmannen Joel O´Keeffe är med hästlängder den vildaste i bandet. Han är som ett ADHD-barn på en konstant sockerchock. Förutom att vara över hela scenen samtidigt så spenderar han även en tid med att testa hållbarheten på scenkonstruktionen. Det har gjorts förut men det är en crowd-pleaser utan dess like. Iförd enbart ett par trasiga svarta jeans klättrar O´Keeffe högst upp på scenbjälkarna och headbangar fram ett solo samtidigt som han badar i publikens fulla uppmärksamhet. Det är klyschigt men det går hem, publiken älskar det.

Klyschorna avlöser varandra, de gestikulerar, grimaserar, skriker "Let´s go fucking crazy" och för sig precis som man kan förvänta sig av ett svettigt hårdrocksband som inte tar sig själva på fullt allvar. Och det är just den bristen på allvar som gör att Airbourne tar de absolut största rock-klyschorna och gör det till något som faktiskt fungerar och något som blir svårt att inte le åt. 


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA