x
Slipknot: Sonisphere 2011, Apollo

Slipknot, Sonisphere 2011, Apollo

Slipknot: Sonisphere 2011, Apollo

Recenserad av Chris Lindahl | GAFFA

Sorgen över Paul Grays bortgång ligger fortfarande väldigt tung över Slipknot och alla dess fans. Corey Taylor ber ändå den fullsatta Söderstadion att inte tänka negativt utan att kvällen istället ska vara positiv och att det är en kväll där man ska fira Paul Grays liv och den musik han var en del av. Paul Gray vars kostym och mask symboliskt placerats på scenen firas på det enda rätta sättet, i sann gammal Slipknot-manér. Djuriskt tungt, snabbt och på ett så monstruöst bra sätt att det inte skulle vara förvånande om människor i publiken började självantända.

De tre första låtarna tillsammans med det medvetna valet av röda jumpsuits och gamla masker bekräftar alla misstankar, det är dags att vrida tillbaka klockan. (sic), Eyeless och Wait And Bleed är en kompromisslös början som med stålhättor ger alla mänskliga sinnen en rejäl känga.

Slipknot är den där återkommande mardrömmen som trots att du efteråt vaknar upp svettig och kippar efter andan inte vill annat än att somna om igen. Iförda skräckmasker beter de sig som förrymda mentalpatienter och det verkar vara en intern kamp mellan de två batteristerna om vem som mest förtjänar en tvångströja och bli slängd i närmaste vadderad cell.

Om Satan fick chansen att anordna en egen variant av Allsång på Skansen så skulle Slipknot vara husbandet och Corey Taylor Måns Zelmerlöw. Både i Psychosocial och The Heretic Anthem brölar publiken med så högt att hade det inte varit för den kraft som Corey Taylor producerar med hjälp av sitt gigantiska hals och nackparti hade han haft svårt att överrösta publiken. Om den här publiken däremot gästat Allsång på Skansen hade Måns Zelmerlöw med all säkerhet slagit nytt svenskt rekord på sträckan Stockholm-Lund i sin flykt för livet tillbaka till Skåne.

Bakom masken kan man ana en frontman som blir lite rörd av publikens energi. Han är inte sen med att utnämna Stockholm till en av hans favoritstäder och när han skriker "you guys are fucking amazing" menar han det. När han sedan höjer sitt långfinger mot publiken svaras han genast av exakt samma gest och han älskar det.

Duality dediceras till den avlidne basisten och låttexten får en djupare mening i skenet av Paul Grays för korta liv. Med låtar som The Only One, People = Shit, Scissors och till slut Surfacing bearbetar Slipknot sin sorg och när trummisen Joey Jordison till slut ställer sig och kramar den livlösa kostymen som en gång tillhörde Paul Gray inser man vilken emotionell afton det varit både för Slipknot och för alla i publiken. En afton som tack vare Slipknot inte slutar i sorg över förlusten utan i glädje över hedrandet av minnet av Paul Dedrick Gray. 


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA