x
Mustasch: Sonisphere 2011, Saturn

Mustasch, Sonisphere 2011, Saturn

Mustasch: Sonisphere 2011, Saturn

Recenserad av Chris Lindahl | GAFFA

Musiken är till för människor med eldflammor tatuerade på underarmen och tribaler på axlarna. Det finns ingen som helst finess och varenda låt sprider en odör av snus och gammalt omklädningsrum. Det är så nära white trash man kan komma utan att behöva bege sig till en trailer park på andra sidan Atlanten.

Det är som att stiga in i en pilsnerfilm gjord på 2000-talet där Mustasch både spelar huvudrollerna och bidrar med soundtracket. Ralf Gyllenhammar är som alltid på ett gött humör och får igång publiken med uppmaningar om att klappa händerna och med att bröla "hallå eller" på grövsta göteborgskan. Down In Black går såklart hem som en kall öl på en varm sommardag, även om ölen är lite avslagen. Och det är just förmågan att förvandla eller kanske snarare förklä ljummen avslagen öl till vigvatten som gör Mustasch så populära. De spelar låtar som alla gladeligen sväljer trots att de är hämtade ur rockens avlopp. Bitvis är riffen bra och trummorna tunga men de stunder då Mustasch verkligen briljerar är sällsynta.

När Ralf sjunger sista refrängen i Haunted By Myself spräcker han nästan ett blodkärl i pannan och när det sedan blir dags för Bring Me Everyone får hela publiken hjärnblödning. Inte på grund av att det är dåligt utan för att det som strömmar ur högtalarna faktiskt sätter sig rakt i reptilhjärnan och får den att ta över all annan tankeverksamhet. Double Nature,  I Hunt Alone och Down In Black lever upp till förväntningarna och även de i publiken som fick underkänt i engelska sjunger med i varenda textrad. 


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA