x
Kriget: Dansbanan, Gagnef

Kriget, Dansbanan, Gagnef

Kriget: Dansbanan, Gagnef

Recenserad av Oskar Ek | GAFFA

Kriget låter som ett krig från början till slut, fast så organiserat och stilfullt har nog ett krig aldrig varit. Det blir svårt för mig att placera genren och det närmaste jag kommer är att kalla det konstnärlig, monoton dansrock. Det hela känns så genomtänkt när scenen är en stor dansbana fastän Vikingarna blivit hemskickade, för att aldrig återvända. Dansbandsrocken från helvetets sjunde krets fortgår lika naturligt som att festivalen lider mot sitt slut, det är över innan jag ens hinner blinka. Väl utfört och extremt tajt bandmedlemmarna emellan, vissa partier låter som utdragna ur östeuropeisk folkmusik fast även den känns flera dimensioner bort.

Det är en flexibel trio bestående av bas, saxofon och trummor som uppträder men något är det som sätter emot. Det är förskräcklig akustisk på scenen som nog inte var byggd för den här typen av hänsynslös dansrock. Sen vet jag att musik och uppträdanden har en naturlig koppling till attityd men hela paketet med de svarta kostymerna, de medvetna frisyrerna och den något pretentiösa uppenbarelsen gav en dålig eftersmak. Kanske var det en engångsföreteelse eller så låg cynismen mig nära till hands den kvällen men många musiker blir så mycket lättare att ta till sig när de visar en gnutta självdistans och kan se en större bild.

Första gången jag ser dem och det med taskiga omständigheter, kanske leder det till ett orättvist omdöme. Fast hela livet är bara en stor parad längs en gata av omständigheter så det kanske inte är fullt så orättvist ändå. Man får se till att luta allt till sin fördel helt enkelt.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA